Abo dabo daa... terapi

Skulle fika med en vän idag och när vi äntligen hittat ett café med några lediga bord gick vi och satte oss, utan se oss för var... och vi satte oss precis... bredvid en liten spädis med posse. Såklart skulle de stora byta plats och ha sig, så att sötnosen (antar jag, tittade inte så noga) hamnade precis bakom min vänstra axel. Satt aningen snett för att skydda mig från åsynen av detta underverk.
Jag såg inget men hörde dock desto mer från en av de stora: Abo dabo daa... dobi doo... daba daba daa... sssså (observera läspande ssss) sssöt du är. Ssså ssöööööt! Abo dabooo... Och det hela var så übergulligt att jag fick lust att kräkas lite. Mest av ren avundsjuka såklart, en sjuka som härjar i min mage och i bröstet runt lungorna varje gång jag överraskas av små greglande mirakel. Det gör så ont i mitt hjärta när jag ser, hör eller anar dessa. Vill också ha! Vill abo dabo daá med mitt egna lilla mirakel hela dagarna så det skriker om det. Även om jag nog ska låta bli när (inget om) det blir min tur.
Vi drack vårt kaffe, pratade lite för högt och skrattade ännu högre. Allt för att överrösta eventuella "ssstörande" ljud. Snart hade jag nästan glömt vad som lurade där bak. Åtminstone brydde jag mig inte längre. Sjukan hade släppt taget om lungorna för denna gång och jag andades åter utan ansträngning.
Nu när jag tänker på det märkte jag inte ens när eller om de gick innan vi gjorde det.

Inte illa pinkat alls finnjonna!
Det här går ju faktiskt framåt.