lördag 22 december 2007

god jul

Hade en sån vacker liten stund i minneslunden när jag besökte mina små för att säga god jul.
Jag grät redan i backen upp. En stilla fin gråt, en sådan där som bara existerar på film egentligen. Tårarna rann försiktigt ned längs mina kinder, en efter en.
Jag bar ljusen, alltid två, i påsen som jag krampaktigt höll i min hand. Jag tänkte på Dantes fot. Hans lilla rosa fot. Han hade fem tår på vardera liten fot, precis som man ska. Det berättade barnmorskan för mig. Tio små tår! Min perfekte lille son.
Jag såg aldrig Dantes fötter själv, men det går inte en dag utan att jag tänker på dom och lika ofta förbannar jag mig själv för att jag inte hade sinnesnärvaro nog att titta efter. Nu är dom stoft. Precis som resten av honom. Jag kommer aldrig få se min sons fötter och kommer alltid undra hur de såg ut.
Jag tänker mig när jag tittar ut i lunden att där gräset är som grönast, där är de spridda mina små. Storebror och lillasyster. Mina älskade efterlängtade barn som inte fick chansen att bli.
Jag kommer aldrig glömma. Aldrig bli riktigt hel igen.
Men gråten är stilla nu.
Och tårarna rinner en efter en.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns sidor hos mig själv som jag inte är stolt över, bl.a gnällmorsan som längtar efter egentid när jag egentligen inte ens behöver. Så kände jag på stan i veckan när jag om min kille och våra barn (sedan tdigare) klev in på apoteket. Du och M stod där vid en hylla och jag älskar naturligtvis alltid min son mera än mest, men när ni stod där infann sig ett sånt där hjälp-han-är-så-underbar-söt-bäst-och-han-är-min-ögonblick och jag fick en klump i halsen när jag tittade på dig en tiondels sekund när du stod bakom mig i kön, för jag känner så otroligt mycket mer er. Du skriver väldigt självutlämnande så är märkligt att se dig när man läst några av dina innersta tankar. Som mamma kan jag känna iaf lite av det du känner, sätta mig in i det, sorgen och maktlösheten.
Nu är inte staden så stor så man ser er ibland och jag blir alltid berörd, för ni berör båda många, men den här gången blev det extra påtagligt då min son var med och jag inte varit rättvis mot honom. Nu flummar jag iväg när jag egentligen bara ville säga att du berör, mycket och att jag hoppas och verkligen tror att det kommer bli som ni vill tillslut...
//Kram M

finnjonna sa...

Tack snälla M för dina fina ord! Klappa din son på kinden från mig och ha en underbar jul! Kram.

Stefan sa...

Du skriver verkligen så man berörs och även mina ögon tåras...
Kramar om...

Anonym sa...

du berör mig alldeles till tårar, ungarna mina undrar varför mamma bölar... :-)
All styrka och kärlek till er....