torsdag 26 juli 2007

Ann-Charlott Hellgren, en sjuk sköterska

Kom hem igår efter en underbart solig och varm vecka i Venedig.

På bussen hem från flygplatsen möter mig mitt namn med fet stil i en insändare i expressen från en uppenbarligen rasande kvinna. Hon rasar mot mig och det jag skrev i tidningen förra torsdagen. Enligt henne är jag tydligen en okunnig och självupptagen kulturarbetare. Och visst, hon får tycka och tro vad hon vill om mig även om jag inte riktigt kan förstå var detta kommer ifrån. I resten av hennes rader slänger hon ur sig den ena felaktigheten efter den andra.
Mitt inlägg förespråkade en sänkning av abortgränsen (?).
Jag blandar ihop sorgen efter ett missfall och rätten att få en sen nödvändig abort(?).
Hon undrar vidare vad mitt sena missfall har med aborter eller abortgränser att göra (?).
Jag blir helt häpen. Fattar ingenting. Kan inte det här. Förstår inte hur någonn kan missförstå, eller inte förstå alls en så enkel, om än viktig och faktiskt fin text om min son som det ändå var. Ingenstans i texten nämner jag abort! Min text handlar för det första inte om det överhuvudtaget, ändå tar hon i med allt vad hon orkar och nämner själv ordet abort sju gånger (!) i sitt relativt korta och helt oriktiga inlägg. För det andra är jag inte alls för en sänkning av den sena abortgränsen så hennes raseri och därmed hela insändaren känns totalt obefogad. Men ändå rasar hon där och färgar hemkomsten i piss.

Denna kvinna, vi kan kalla henne Ann-Charlott Hellgren, för hon heter nämligen så, är sjuksköterska i Göteborg. Så grattis alla goa gubbar. Och lycka till.
Hennes fullständiga brist på empati och ren elakhet lyser igenom varje mening, inte minst de upprepade gånger hon envisas med att kalla min son för ett missfall trots att jag så sent som i förra veckan på en hel sida klargjorde för att han var ett barn, också i Sverige!

Åh vad trött jag blir. Jag som valt att inte läsa de anonyma kommentarerna på nätet om min historia efter varningar från "allmänheten", för jag vill så gärna och in i det sista tro på det goda i människor.
Men det är inte alltid lätt måste jag säga.

9 kommentarer:

Anonym sa...

HAr skrivit om dig idag...
Jag förstår dig.... på det plan jag kan förstå utan att egentligen förstå...

Sandra sa...

Snälla människor finns, tänk bara på alla som brukar kommentera din och Marcus blogg, alla som faktiskt håller på er!
Din text var en otroligt fin och säker text, en text som berörde de viktiga punkterna, och enkelt förklarade vad som var fel.
Jag fattar inte varför alla ska börja tjafsa om aborter så fort diskussionen om misfall-för tidigt född nämns.
Jag fattar inte heller hur tidningen kan välja att publicera en arg insändare som är skriven på helt fel grunder.
Däremot är det uppenbart att den där kärringen är en hemskt bitter, gammal elak kvinna, och på grund av den anledningen inte värd att lyssna på! Jag tänker därför tvärvägra att läsa hennes insändare!
God natt.

Anonym sa...

Förstår att du blir upprörd, men du ska veta att vi är en hel del människor som står bakom dig. Du har ju så rätt. Välkommen hem.

/Katarina

finnjonna sa...

lilla anna: TACK! et var väldigt fint och bra skrivet!

sandra och katarina: Tack! Jo visst finns det helt underbara människor och i en absolut majoritet! men min naiva förhoppning om människorna går så långt att jag helt ärligt inte kunde tänka mig ett endaste elakt svar. För varför vill nån vara elak mot mig liksom? Jag har inte gjort någon nåt illa. Och mitt förslag (WHOs) kan bara göra saker bättre. Så det känns helt absurt att jag inte vågar läsa kommentarerna till mitt första egna publicerade inlägg.
Men jag fortsätter tro och hoppas att det goda segrar! :-)

KaKi sa...

Kärring. (ja, kärringen alltså...) Ibland finns inte fler ord än så

finnjonna sa...

kantarellkisse: mmm, ibland räcker det så :-)

Anonym sa...

Det finns små människor i alla sammanhang. Människor som inte klarar av att se bortom sin egen horisont av bitterhet, osäkerhet och rädsla.
Människor som inte har förstått att sanningen måste sägas med rätt motiv och att alla sanningar inte måste sägas.
Tyvärr så är det ju så att även om man själv är medveten om att det handlar om små och rädda människor så blir vi ju ändå påverkade när vi möter dom och när vi blir utsatta för deras bitterhet och osäkerhet.

Anonym sa...

Vad kan man säga? Det ÄR synd om människorna...I detta land får man varken vara överdrivet glad ( eller ledsen för den delen heller ).Då sticker det i ögonen och man skall köras över med elakhet eller kyla.Man blir trött ibland...tur är det att det finns medkännare som har känslor, som kan glädjas med andra mellan alla dessa regniga, missundsamma, avundsjuka själar.
Du skrev en fin text om er son som ifrågasatte gränsen mellan barn/foster och det handlade ju om detta och inte abort.
Kul att ni hade en fin vecka i Venedig (bättre än förra resan).
Själv tycker jag att regnet här är småtrist och manar till min städådra idag :-/

finnjonna sa...

Eva: tyvärr är det ju så, att man tar åt sig, men jag blir lite bättre på att agera gås. Vet inte om det är bra egentligen.

linn: Ja, vad grått det är. Önskar min städådra kunde påverkas lite också, men än så länge är det bara slöådran som tagit åt sig.
Tack för att du förstod texten! Den är viktig för mig.