fredag 6 juli 2007

Hoppet är det sista som överger

Gick till minneslunden idag för att hälsa på mina små. Satt där ett tag. Hoppades få se några småfåglar som jag envisas med att tro bär mina barns själar. Det kom inga.
Men solen sken och i värmen kände jag mig trygg och tröstad.

Om en månad för ett år sen satt jag på samma bänk och berättade för älskade Dante att han skulle bli storebror. Han visste det redan, för som med allt gott som hände eller händer har han ett litet finger med i spelet, även i det här underbara. Vi väntade ett litet syskon till vår ängel!
Var då, förutom lycklig över mitt förstånd, fruktansvärt rädd och orolig. Ungefär som den som blivit träffad i huvudet av blixten måste känna rädsla nästa gång åskan slår efter olyckan, var jag rädd i denna väntan och längtan efter lillasyster, som det visade sig vara, samtidigt som jag kände mig rätt lugn i förvissningen om att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe. Det sa ju alla. Hela tiden.

Nu ett år senare, med två brännsår i pannan, satt jag där i solen och hoppades.
Förvissningen är ersatt av skräck, oron och rädslan har intagit första parkett med varsin popcorn i handen, men som jag längtar efter nästa oväder!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jättefint skrivet! Saknar dig så mycket här på radion.

AnnaJ sa...

Hej Jonna. Förstår precis... för precis ett år sedan tvingades jag föda vår Thomas, död. Fram till dess trodde jag att det aldrig kan hända fler gånger- att förlora ett barn... Idag skulle jag haft en liten ettåring att fira, ihop med storebröder, en på fyra och en på två. Istället ska jag och 4-åringen besöka minneslunden denna helg. Vi tänder alltid ett extra ljus för deras "änglavänner"... Många tankar och kramar till dig i denna tid, Anna J.

Tovan tycker sa...

Så vackert du skriver! Första kyrka jag besöker på min resa kommer jag att tännda ett ljus för dej och de dina. Kram och hej då på ett tag!

finnjonna sa...

Åh tack Tovan! Vi kan behöva det ljuset! Ha en härlig resa!

Annaj: Jag tänder också ljus för och tänker ofta på alla änglakompisarna där uppe. Det är så sorgligt och fel att det finns så många. Men de tar väl hand om varandra! Varma kramar till dig och din familj!

Malin Bengtsson sa...

Önskar så med hela min själ och hjärta att du och M kommer få uppleva den glädje och värme som det innebär att få hålla sitt barn i famnen och möta dess blick. Vet att ert kommande barn kommer ha de mest underbara skyddsänglar som finns och som kommer att vaka över h*n resten av dess liv

Anonym sa...

Hej Jonna,
Tänker på dig och dina små änglar! Lustigt hur livet på något sätt har stannat upp, men ändå tickar det på. Jag gör det jag måste i vardagen men är ändå inte riktigt närvarande...lite robot varning.

Det här med att blogga kanske vore något för mig? Verkar rätt skönt att 'skriva av sig' när man känner för det. Problemet med mig är bara att jag har så mycket som snurrar i hjärnan, men när jag ska sätta det på pränt låser det sig...kanske har jag något slags prestationskrav på mig själv? Ah well...kanske är det en övningssak?

Kram
Camben
Ps Gnäll allt vad du orkar! Helt rätt :-) Ds

Kantarellkisse sa...

Jag önskar så att jag kunde torka bort all oro och skräck - att du skulle få känna bara glädje och förvissning när den dagen kommer... men jag vet ju att inga ord kan ens komma i närheten av tröst och tillförsikt. Du har gjort allt du kan, du kan inte göra mer... Måtte april 2008 bringa levande barn som ser tillbaka på dig (och livet får gärna ge mig samma gåva) och nästa sommar vara DEN sommaren när lika delar glädje blandats i sorgen över de barn som inte kunde titta tillbaka annat än från himlen...

eowyn sa...

du skriver så det river i hjärtat... tårarna trillar på tangentbordet men så läser jag nästa inlägg och brister i skratt i stället! you have a way with words, finnjonna! tack för en jättehärlig och tänkvärd blogg som jag blivit beroende av! tänker på dig och skickar kärlek och lycka över rymden. kram från Tove G

viramia sa...

Det är knappt man kan förstå att så många mister sina små liv. Tänk om det fanns något vi kunde göra för att hjälpa er. Det kanske värmer lite iaf att vi tänker på er. Och vi som har barn ska vara lyckligt lottade.
Jag besöker min pappa i hans minneslund, men det är knappt jämförbart med att besöka sitt barns.
Lycka till i framtiden, du och Marcus. Kram Emilia från Norrköping