Så kom Den då, igår, vid läggdags, Ångesten -den där jobbiga känslan av hot. Som en gammal men inte god eller välkommen vän dök den upp.
Oväntat? nej, ingen gevalia bjudning direkt. Visste ju någonstans att jag inte skulle få rulla runt i ruset av lycka i all evighet, att det antagligen var ett smekmånadsrus, fast något kortare och ett direkt resultat av eller efter bästa beskedet i tisdags. Men aningen tagen på sängen, bokstavligt talat, blev jag ändå.
Nu känns det bättre igen. Det är ju faktiskt juli och semester snart. Kan sova på dagarna när sömnen inte hittar mig på natten.
Ska vara försiktig med att ens i tanken utropa mig till lyckligaste på jorden, efter förutsättningarna, för Den hör det och måste då tydligen komma indrällande och påminna om sin äckliga existens.
5 kommentarer:
Åhh.. nej..jag kan den där känslan! Jag brukar numera hugga tag i lyckorusen när de kommer. Suga ut allt det bara går. För jag vet att den kommer, olus(t)en. Inbillar mig att jag i glädjen laddar och på så sätt pallar de jobbiga bättre. Skriva är bra. Och det gör du så underbart vacker och ärligt, tack för det! Allt gott till dej och de dina!
Förlåt för att jag ständigt ger fel webbadress, här är nog den rätta...
Känner igen mig så väl, känslan av att bli överfallen av olyckan när man uttalar någonting bra men jag har en annan taktik än att bli tyst nu, jag säger det högt igen och igen och igen och tänker aldrig sluta!!!
//Magdalena
Jag håller med tidigare talare (eller skrivare beroende på hur man ser det). Ge ångesten vad den tål att tillåt dig själv att känna så mycket glädje du bara kan när du väl kan det. Låt inte livet fastna i ett mellantillstånd där rädslan lägger band på alla känslor. Till slut tar ångesten över och blir ett normaltillstånd. Låt den aldrig få den platsen. Skratta den istället rakt i ansiktet så fort du får möjlighet.Ta hand om dig!!
Jag ska ligga beredd ikväll, och anfalla skrattande när/om Den gör en framstöt!
Tack alla!
Skicka en kommentar