söndag 1 juli 2007

det är en tid sen november

Det är juli idag. Det är sommar och semester. Tiden går och baddar på vägen om våra sår.
I anteckningar från november kan jag läsa hur tungt det var då. Jag läser mina ord och gråter för och med den Jonna som då upplevde hennes tyngsta november, min tyngsta, samma Jonna och jag som idag skrapar ihop glädjeämnena ur varje hörn som syns för att våga ge mig ut på en resa mot framtida hopp och drömmar igen. Jag gråter lika mycket för mig nu...

Sön 26 nov 2006 19:51

tung november

Det är ju inget nytt. November ÄR tungt. Mörkt, blött och just tungt. En regel mer än nåt annat. Men den november som är just nu är tyngre och mörkare än vanligt.
I fredags kom räkningen för Litens kista. Med samma post kom min sjukpenning. Eller snarare bristen på sådan. Försäkringskassan hade gjort fel så jag får inte min berättigade ersättning förrän nästa vecka, så det är bara att lydigt vänta in pengarna innan jag kan betala min del av vår dotters kista och hyran för vår lägenhet.
Idag är det sex månader sedan älskade Dante föddes och dog. I ett halvår har jag hunnit sörja min förstfödde son. Och det är långt kvar ännu. Det är också exakt fem veckor sedan vår lilla flicka gick förlorad. Och idag fick vi fira vår Dantes halvårsdag genom att sitta en stund vid hennes kista. Kistan som ska betalas nästa vecka. Det är den andra lilla kistan som vi inom ett halvår införskaffat. Det är två för mycket.
Vi var i samma kapell i vilken vi för snart sex månader sedan sa hejdå till storebror. Det var sig likt allting. Ett antal stolar placerade utmed sidorna och en liten, liten kista i mitten. Den var ca 40 cm lång.
Det ska inte behöva snickras så små kistor! Små bebisar ska ligga i mammas mage tills de är färdiga för livet utanför. De ska aldrig behöva läggas i kalla och hårda trälådor! Det är bara så fel, fel, fel! Men nu ligger hon där. På locket lade vi en stor röd ros. Den vackraste jag kunde hitta i stan. En silverängel brevid höll ett brinnande ljus. Vi fick den, silverängeln, efteråt. Och nu har vi två.
Jag vet precis vad som ska hända. Jag kan det här. Jag är 30 år och ska inte kunna sånt här, ska inte vara van vid att begrava mina barn. Men det är jag. Jag vet att vi om ett tag får hem ett brev där det står att vår ängels aska har spridits i minneslunden där storebror redan väntar. Jag vet att vi går dit sen, hand i hand, men med två ljus istället för ett att tända. Det kommer vara december och fortfarande mörkt, men ändå ett steg närmare januari och den ljusare och förhoppningsvis något lättare tiden.
Men idag är det fortfarande november.

Den 13 december kom så vår älskade Liten till storebror. Sen kom januari och nu är det juli.

10 kommentarer:

furan sa...

Ja du... det var riktigt fint skrivet Jonna.
Jag gläds i eländet åt att du besitter den talangen att kunna skriva om det. När 2 intellektuella och verbala människor möts i en kärleksrelation uppstår en fantastiskt stark och innerlig kärlek tror jag. Ta hand om varandra ordentligt, och nu är det faktiskt sommar igen, nya varma tider väntar oss alla.

Tovan tycker sa...

Jag är så glad att jag fann din sida. Det du skriver läker sår. Det skall erkännas att det var din underbara humor som fick mitt fin(n)blod att komma tillbaka först. Men då visste jag inte att du också...bar på den sorgen. Jag länkar till dej och rekomenderar andra att titta in. Det här inlägget du skrivit är såå vackert, varmt och innerligt, tack!

Anonym sa...

ta åt dig av allt beröm nu. Du skriver fantastiskt bra! Älskar dig massor, massor, massor!

Kantarellkisse sa...

Det är så vackert att ögonen tåras här igen mitt under arbetsdagen.

Nästa november Jonna. Nästa november ska vara en inte fullt lika dyster november. Det får vara en bitterljuv och sorglig november. Men en november vars ingång och utgång innehåller ett levande barn alldeles under hjärtat. Inuti hjärtat de andra barnen, de som aldrig försvinner och aldrig kan ersättas

Malin sa...

Att man kan känna två så olika känslor under en och samma månad, det är makalöst. Först känner man en stor sorg över att ni ännu en gång drabbats av det absolut värsta man som förälder kan drabbas av, till ytterligare en sorg när ens extrapappa sen 17 år tillbaka plötsligt avlider.

En vecka efter sorgetillfälle nummer två kommer så nästa känsla - glädje och lycka men ändå där i tankarna finns ni med och får en att njuta desto mer av glädjen eftersom man är så medveten om vilken enorm tur man haft.

Hoppas verkligen att detta årets november kommer bli en glädjens månad för er för det är ni väl värda! *stor kram*

Malin Bengtsson sa...

hej igen vännen

tänkte bara säga att jag har också en blogg nu, om du skulle vara intresserad *ler*

http://www.malinbengtsson78.blogspot.com/

Anna sa...

Jättefint skrivet. Ögonen tåras. Jag skrev en hel del när min mamma dog. Klarar dock inte att läsa det nu utan att tårarna sprutar.
Sorgen är tung, men på något konstigt sätt känns det något bättre efter en tid. Dock känns det tungt nu när jag önskar att min mamma skulle få uppleva mitt bröllop.

Sorgen har många delar. Min mamma fick leva ett liv, dock bara 57 år. Dina små änglar försvann innan de ens fått chansen att leva. Det är tusen gånger värre.

En styrkekram till dig från mig.

finnjonna sa...

Tack! Ni skriver så fina och kloka ord. Blir rörd ju...

Anna: Är så ledsen att din mamma inte får uppleva ditt bröllop "på riktigt". Men hon kommer vara väldigt mycket där ändå.

Kramar om er alla!

Anna sa...

Tack för dina ord om min mamma. Jag tror också att hon finns med hela tiden och framför allt på min bröllopsdag. Gifter mig i den kyrka där hon är begravd så innan vigsel ska jag sätta en blomma hos henne.

Helena sa...

Du skriver så fint och jag blir alldeles tårögd.. Kommer att lägga denna blogg till mina favoriter