ett barn är ett barn

Förra året den 26 maj födde jag ett barn i Finland. Vår förstfödde son Dante. Han föddes i 24:e veckan. Han vägde 560 gram och var 29 cm lång, eller ja kort.
Han var en ljuvlig liten bebis, med betoning på både ljuvlig och liten. Han hade tio fingrar och tio tår, en underbart söt liten näsa, små plutiga rosa läppar och miniöron som aldrig fick höra.
Han såg ut som sin pappa, men jag kunde även se mig själv i hans ansikte. Han var så perfekt! Så liten men helt perfekt.
Enda problemet var att han var död.

Nyfödda bebisar ska helst väga mer än ett kaffepaket, men i Finland och i andra länder som följer WHOs riktlinjer räcker det att väga just 500 gram för att få kallas barn, oavsett om barnet föds levande eller dött. Det räcker också att vara född i vecka 22.
Egentligen spelar det ingen roll med vikt och veckor, för mamma och pappa vet att det är ett efterlängtat barn de väntar redan långt tidigare!

Med Dante i magen hamnade jag på sjukhuset i v 21+3. Fick där och då veta att vi hade fyra dagar kvar till den magiska barngränsen. Tillsammans kämpade vi dit och en bit till. Målet var givetvis att komma ännu längre och utsikterna för det ibland rätt goda men resan som det heter fick sig ett tvärt och olyckligt slut när förlossningen satte igång alldeles för tidigt två veckor senare. Även om vi inte nådde ända fram så föddes iaf vår Dante efter 12 timmar som ett barn, något som mitt i all kaos och sorg ändå var som en liten seger för mig.
Dagarna efter flög jag sedan hem. Mitt barn kom efter i en frysbox med mormor i bilen.
Hemma i Sverige ringde jag till försäkrigskassan för att ordna med alla papper. Jag skulle ju vara mammaledig och sedan sjukskriven en tid.
När jag med darrig röst förklarat mitt "ärende" till första handläggaren får jag till svar att min son var född för förtidigt. Det skulle inte bli några mammadagar, han var ju bara ett foster.
Där började den karusellen. Hon skulle prata med nån annan där, för helt säker var hon inte på var gränsen gick. Jag fick prata med nästa person en stund senare och denne trodde samma sak, att min son inte räknades. Gråtande försökte jag föklara att jag hade papper på att jag fått ett barn, en förtidigt född son, men det hjälpte inte, för Sverige har egna regler förklarade hon tålmodigt för mig. Men helt säker var hon inte, så hon skulle kolla med ytterligare en annan som visste mer om det här och sen återkomma till mig.
Karusellen snurrade vidare och till sist efter ett antal av dessa inte helt kompetenta handläggare fick jag prata med nån som visste lite mer efter att ha rådgjort med en läkare som förklarat hur reglerna i Sverige skulle tolkas. Här var tydligen ett kaffepaket ingenting, utan nu var det längden som blev intressant, 35 cm skulle man vara och eller vara född efter v. 28! Min Dante blev underkänd på båda punkter. För mig var det som att förlora mitt barn igen.
Karusellen saktade ner till sist, när en läkare hade läst och översatt mina finska journaler och min kurator åter varit i kontakt med försäkringskassan. Vi blev äntligen godkända!
I mina journaler stod det nämligen att Dante hade puls när han föddes och då spelar vikt och veckor ingen roll. Alltså fick han heta barn också här hemma!
Och jag fick mina 30 mammadagar innan de gick över i sjukskrivning. Hurra hurra hurra!
Allting gott, slutet...


Hur kan det vara såhär? Varför räknas inte barn som föds döda i Sverige före v 28 som barn?
Barn överlever idag redan innan de nått kaffepaketsvikten. Vetenskapen går framåt, men inte Sverige. I den här frågan.

http://ettbarnarettbarn.webhop.info/
http://www.spadbarnsfonden.se/page.asp?pageid=47