måndag 9 juli 2007

ett barn är ett barn

Förra året den 26 maj födde jag ett barn i Finland. Vår förstfödde son Dante. Han föddes i 24:e veckan. Han vägde 560 gram och var 29 cm lång, eller ja kort.
Han var en ljuvlig liten bebis, med betoning på både ljuvlig och liten. Han hade tio fingrar och tio tår, en underbart söt liten näsa, små plutiga rosa läppar och miniöron som aldrig fick höra.
Han såg ut som sin pappa, men jag kunde även se mig själv i hans ansikte. Han var så perfekt! Så liten men helt perfekt.
Enda problemet var att han var död.

Nyfödda bebisar ska helst väga mer än ett kaffepaket, men i Finland och i andra länder som följer WHOs riktlinjer räcker det att väga just 500 gram för att få kallas barn, oavsett om barnet föds levande eller dött. Det räcker också att vara född i vecka 22.
Egentligen spelar det ingen roll med vikt och veckor, för mamma och pappa vet att det är ett efterlängtat barn de väntar redan långt tidigare!

Med Dante i magen hamnade jag på sjukhuset i v 21+3. Fick där och då veta att vi hade fyra dagar kvar till den magiska barngränsen. Tillsammans kämpade vi dit och en bit till. Målet var givetvis att komma ännu längre och utsikterna för det ibland rätt goda men resan som det heter fick sig ett tvärt och olyckligt slut när förlossningen satte igång alldeles för tidigt två veckor senare. Även om vi inte nådde ända fram så föddes iaf vår Dante efter 12 timmar som ett barn, något som mitt i all kaos och sorg ändå var som en liten seger för mig.
Dagarna efter flög jag sedan hem. Mitt barn kom efter i en frysbox med mormor i bilen.
Hemma i Sverige ringde jag till försäkrigskassan för att ordna med alla papper. Jag skulle ju vara mammaledig och sedan sjukskriven en tid.
När jag med darrig röst förklarat mitt "ärende" till första handläggaren får jag till svar att min son var född för förtidigt. Det skulle inte bli några mammadagar, han var ju bara ett foster.
Där började den karusellen. Hon skulle prata med nån annan där, för helt säker var hon inte på var gränsen gick. Jag fick prata med nästa person en stund senare och denne trodde samma sak, att min son inte räknades. Gråtande försökte jag föklara att jag hade papper på att jag fått ett barn, en förtidigt född son, men det hjälpte inte, för Sverige har egna regler förklarade hon tålmodigt för mig. Men helt säker var hon inte, så hon skulle kolla med ytterligare en annan som visste mer om det här och sen återkomma till mig.
Karusellen snurrade vidare och till sist efter ett antal av dessa inte helt kompetenta handläggare fick jag prata med nån som visste lite mer efter att ha rådgjort med en läkare som förklarat hur reglerna i Sverige skulle tolkas. Här var tydligen ett kaffepaket ingenting, utan nu var det längden som blev intressant, 35 cm skulle man vara och eller vara född efter v. 28! Min Dante blev underkänd på båda punkter. För mig var det som att förlora mitt barn igen.
Karusellen saktade ner till sist, när en läkare hade läst och översatt mina finska journaler och min kurator åter varit i kontakt med försäkringskassan. Vi blev äntligen godkända!
I mina journaler stod det nämligen att Dante hade puls när han föddes och då spelar vikt och veckor ingen roll. Alltså fick han heta barn också här hemma!
Och jag fick mina 30 mammadagar innan de gick över i sjukskrivning. Hurra hurra hurra!
Allting gott, slutet...


Hur kan det vara såhär? Varför räknas inte barn som föds döda i Sverige före v 28 som barn?
Barn överlever idag redan innan de nått kaffepaketsvikten. Vetenskapen går framåt, men inte Sverige. I den här frågan.

http://ettbarnarettbarn.webhop.info/
http://www.spadbarnsfonden.se/page.asp?pageid=47

10 kommentarer:

Anonym sa...

Helt galet beteende från sveriges sida.
Jag fattar inte riktigt.
Alls.
Fina fina Jonna. Såg dig i aftonbladet för ett par dgar sedan.
Jo, det var nog dagen efet6r jag kom hem från vår roadtrip.
Du såg mitt sms va som jag skickade i fredags?
Det blev så sent vi kom iväg från skåne så vi var inte utanför Norrköping förren runt kanske elva eller så.
Men, fortfarande en veckas semester kvar nu, så kanske en titt då?
Eller närsomhelst funkar.
HApp nu ska jag återgå till mitt semesterfirande i det svenska supevädret.
Är lika med kolla på film.

Pusspuss.
/Anna

Madde (maddepladder) sa...

Självklart sätter jag mitt namn på den listan!

Lammhults-Malin sa...

Håller med helt och fullt, det borde vara lika överallt så föräldrar som drabbas slipper hamna i samma situation som ni gjorde. Det önskar man inte sin värsta ovän

Stor kram till er från ett mulet Lammhult

Sandra sa...

Du skriver så fint, blir rörd. :/

Det som är märkligast med Sverige är att vi alla vet hur sjukt dåligt vården och försäkringskassan fungerar. Alla har något att berätta, självupplevt eller genom vänner. Ändå fortsätter det bara, det händer inget! Dags för revolution!
Släng ut alla jävla översittare, bw's och alla dom som inte förstår att dom faktiskt har med kännande människor att göra.

Att säga att ett barn inte är ett barn är att förminska sorgen efter de barn som inte klarar sig.

Är det samma med barn som klarar sig, som lever i kuvös? Får inte de heller kallas för barn?

Anonym sa...

Nu finns mitt namn också på listan.

Alla påstår att Sverige är så bra, men det finns brister lite överallt enligt mig och detta är ett av fallen.

Anonym sa...

Sanslös historia!
Nu finns mitt namn där med!
//Elvina

Anonym sa...

riktigt bra skrivet
jag sätter nästan aldrig mitt namn på någonting
givetvis sätter jag mitt namn på det här
marcus

Anonym sa...

Hej Jonna

Tyvärr har man tvingats inse att det inte står så bra till i samhället som man som svensk kanske tror...

Det du berättar om är inte ovanligt, det var nog snarare att undantag att det ordnade sig för dig. Jag har träffat på alltför många som inte fått sina barn bekräftade och absolut inte fått ut mammadagar. De flesta som föder barn innan v28, som inte lever utanför magen och hinner få sina födelsesiffror, tvingas tillbaka i arbete efter en månads sjukskrivning!!

När jag läste Marcus artiklar och intervjuerna med honom kring det som hänt er och hans bok, så kände jag att: Äntligen, någon som är känd och som kan "sätta detta på kartan"... Jag har försökt uppmärksamma detta till olika medier, med olika infallsvinklar, men aldrig fått mer än: ledsen för det som drabbat er...men... (om ens det!) Tyvärr, så händer NADA!!!

Det är så mycket man önskar blev sagt och uppmärksammat men orken finns inte för att alltid slåss för sina barn... Jag håller fortfarande på efter vår förste sons död, mars -05, och det bara börjar om hela tiden.

Jag har självklart skrivit under jag också... Vi får hoppas att det leder till något. Det är på tiden att vi ses som annat är hysterikor med våra bihang till män!!!

Anonym sa...

Jag har skrivit under - man får lära sig mycket när man bloggar. Jag visste inte att Sverige hade en annan gräns för "barnblivande". Inte heller att det hyfsar statistiken med barnadödlighet. Som mamma till fyra, där jag trodde att jag skulle förlora ett, anar jag något av vad alla mammor utan barn känner. Det tänkte jag på när jag väntade det första - tänk om jag mister honom, då har jag ingenting.

Lycka till alla som försöker igen ändå. Livet är okuvligt.

Anonym sa...

Så starkt i de ord du sätter...

Har själv haft fler missfall, fött ett barn för tidigt, hon vägde ett kilo och tio gram, gick ner til 800

Myndigheter och alla instanser i dessa situationer som du har behov att få stöttning utav göre sig icke besvär. Det är då man måste sätta in all styrka inombords och kämpa mot vindar som jag aldrig trodde jag skulle kunna rå på...

men av erfarenheter blir man vis.

Men det gör förbaskat ont!