tisdag 10 juli 2007

en liten fortsättning...

Att få bekräftelse eller ett erkännande egentligen på att det är ett litet barn man fått även om barnet dog eller föddes dött är nog så viktigt för den drabbade föräldern. Vi, mammor och pappor till barn som inte fick bli har blivit bestulna på en del av oss själva, på vår framtid, våra drömmar och förhoppningar, sånt som vi aldrig kan få åter.
Det här uppropet handlar om det men också så mycket mer.

http://ettbarnarettbarn.webhop.info/

I Sverige tas inte urinodling på gravida kvinnor. Även fast man vet att gravida lättare får tex urinvägsinfektion och GBS (streptokock B). Man vet också vad dessa infektioner kan leda till, som i mitt fall, förtidig vattenavgång som en följd av vanlig UVI.
I Sverige har man bedömt att det inte är värt att göra denna relativt enkla undersökning, en undersökning som hör till standarden inom mödravården i många andra länder.
Kan det vara för att det är så få barn som dör till följd av en av dssa infektioner? Det handlar om "bara" ca tio barn. Fast då har man i Sverige valt att räkna bort alla de små liv som aldrig fick bli och tog slut innan v 28, antingen i mammas mage eller under förlossningen som startat förtidigt.
Det är lätt att tala om låg barndödlighet i Sverige när gränsen för barn är satt sex veckor tidigare i andra länder.
På papperet ser det säkert bra ut, men det är verkligheten vi
lever i.

5 kommentarer:

AnnaJ sa...

Jonna.

Jag önskar verkligen att något händer snart och att våra röster snart blir hörda. Vi är många som delar erfarenheter som aldrig tas till vara. Att förlora ett barn är ingen "fin sjukdom" som vi kan ha en gala kring eller på annat sätt sätta fokus på med hjälp av kändisar. Det vi har gemensamt är att vi är föräldrar...

Att få lyckan att bli förälder är något som ska lämnas ifred och beundras, vi som förlorar våra barn ska inte "sticka dem i ögonen" med vår tragedi...

Vi har en kille sedan tidigare och jag får ofta höra att jag i allafall ska vara glad som har ett barn, jag vet de som är yngre som får höra: ni är ju så unga, så ni hinner igen. Ska detta vara en form av tröst?

Vi firar vår äldste sons födelsedag, men alla glömmer bort vilka datum våra andra barn "föddes" på... Aldrig att någon varit med oss till minneslunden eller berättat att de själva varit där och tänt ett ljus för dem.

Detta är en dag då jag är trött...

finnjonna sa...

annaj: Har skickat in en artikel till tidningarna så vi får se... tror inte så mycket på det eg, tyvärr. Men hoppas att de kanske tar detta på allvar och tycker det är värt att göra nåt om det.
Känner igen mig så i det du skriver! Skulle så gärna ta med mig nån vän till minneslunden, på deras eget initiativ, men hittills har det inte hänt... En har pratat om det, och jag blir så glad av bara pratet! Då är de inte bortglömda helt, mina små!
Och vi har aldrig varit så unga som det här året, för vi hinner skaffa nya! säger folk tröstande (?). Jo, vi hoppas.
Många kramar till dig!
Tänder ljus för alla kompisarna i änglabarnshimlen idag.

AnnaJ sa...

Många kramar tillbaka till dig och din små änglar...

Malin Bengtsson sa...

Usch vad ledsen jag blir när man läser hur nonchalant änglaföräldrar blir behandlade av sjukvården i Sverige! :-(

Skäms över att jobba i den branschen och önskar av hela min själ och hjärta att en förbättring är på väg. Har jobbat på gyn och varit den som har fått tagit hand om dessa underbara små änglar och deras förstörda föräldrar och hoppas bara att de minns mig med värme och som stöttade dem på bästa sätt möjligt i deras svåra stund. Har skrivit på uppropet om att ändra Sveriges lagstiftning om när ett barn ska räknas som barn eftersom jag vet att de änglar som jag mött är just detta - någons barn!

Varma kramar till dig och Marcus, Jonna och kämpa på. Det finns många som står bakom er och kämpar med näbbar och klor för att era röster ska bli hörda!

finnjonna sa...

Malin: Tack snälla du! Det finns helt underbara människor inom vården! Du är/var säkert en av dom. Tyvärr så minns man den kalla attityden och det dåliga bemötander ofta en längre tid eller mer, den tog djupast. Fast alla fina, snälla bär man också med sig, det märker man när man blir påmind om det som nu. Det fanns en hel drös av uderbara barnmorskor som tog hand om mig och Dante på sjukhuset i Finland tex som jag aldrig kommer glömma.
Kram på dig och din lille leende Max :-)!