jul jul jävla jul

Idag hämtade vi upp adventsljusstakarna. Nu ser det ut som hos vem som helst i våra fönster. Bra så. Imorgon är det dags att tända det andra ljuset av väntan, och snart är den över. Väntan. För den här gången. Och jag längtar dit.
Julen var en gång en vit tid av glädje. En tid att verkligen se fram emot och längta till. En tid att vänta på. Nu fnyser jag åt skäggiga män och skulle helst sova bort hela denna blöta period och lite till. Klappar köper jag även i år precis som alltid och tycker oftast det är kul. Det känns ju fortfarande bra att ge bort saker, även om också det har varit roligare. Dricka kardemummasmakande kaffe i ett värmeljussken är i och för sig alltid gott och en kort förvirrad sekund kan jag till och med le vid doften av en lussebulle men sedan kommer nästa och leendet suddas ut.

Förra julen var tänkt att bli den bästa av jular. Fannys och Alexanders skulle blekna i jämförelse. Och som jag såg fram emot den! Väntade och längtade. Vår ännu mer efterlängtade lille son skulle då ha varit tre månader. Och jag, mamma på riktigt! Vi skulle fira vår första jul som den lilla familj vi var. Mamma, pappa och barn. Vår son skulle ligga i ett hav av paket och inte fatta något. Vi skulle klä honom i tomteluva och fota från alla vinklar och senare tvinga på vänner och familj dessa bilder som de väluppfostrat skulle ta emot och snabbt lägga i lådan med alla andra bilder på alla andra stackars semi-tomtar.
Nu blev det inte så. Vår lille son blev aldrig. Han föddes förra sommaren och dog i nästan samma ögonblick och julen var väldigt långt borta. Men redan då blev den en jävel.
Rätt snart ändå och väldigt plötsligt, framåt hösten kunde vi, åtminstone lite grann, börja se en mening med snöflingor och tomtenissar igen. Bjällerklang lät åter som årets hit. Jag skulle på julafton (om allt denna gången gick bra) vara höggravid med lillasyster i magen och tävla om uppmärksamheten med julgranskulorna. Vi skulle sakna och med kärlek minnas vår Dante, men med lillasyster på väg skulle den saknaden kanske inte göra riktigt så ont.
Nu sket sig ju också vår plan B och älskade lilla Liten förlorades en månad innan julskyltningen började. Förra årets jul firades således utan både barn och tjocka magar. Den envisa förhoppningen och planen C, som lika envist och ständigt grusats, har inte blivit mer än det, en grusad plan.
Jävla julen kommer också i år bli som den jävla julen den är. Utan barn och utan mage.
Men vi har i alla fall, precis som grannen, ljus i fönstren.