söndag 15 maj 2011

majmånad

Det är något visst med nätterna i maj.
Sedan 2006 vaknar jag alltid väldigt mycket nattetid denna månad och känner olust. Blir ledsen och har svårt att somna om.
Sedan ett par år förstår jag varför.
Maj är Dantes månad.
En natt, eller närmare morgon var det i och för sig, klockan var 04:20 finsk tid föddes Dante.
Och dog.
Han hjärta slog visserligen något slag även utanför min kropp, men för få för att det egentligen kan räknas så han dog när han föddes heter det. Vår älskade förstfödda son kom och lämnade oss en natt i maj 2006.
Fem år har snart gått sen det hände, det är lång tid och tiden tröstar, det gör den, om än inte läker helt. Men just under nätterna varje maj sedan då, händer det igen.
I natt hände det. Jag vaknade hade svårt att andas, visste inte hur vända mig för att få luft lättare.
Sen vaknade Mimmi, älskade lilla barn som nästan alltid sover nätterna igenom och jag gick till henne. Plockade upp och tröstade med ett leende.
Aldrig är det så skönt att ha ett litet gråtande barn som pockar på uppmärksamhet som under nätterna i maj.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Jonna! Hoppas du klarar dig igenom detta, förstår att det måste vara fruktansvärt, men försök att glädja dig åt dina små käcka barn som håller igång dig bade dag o natt. Tänker mycket på dig/er. Kramar från en gammal mormor. Mormor.s

Anonym sa...

Dina ord är så fina..

Anonym sa...

Så fint du beskriver din nattliga känsla! Glömmer gör man aldrig, men med tiden lättar det något. Och har man sedan som du/ni fått 2 underbara barn att trösta och älska så känner man ändå en lycka i tillvaron. Men minnet bär man alltid med sig.
Kram till dig från Maggan1

Anonym sa...

Det är nog som det ska, att de kommer åter. Minnena, sorgen. För att de ska bearbetas. Det tar tid, kräver sin tid. Försvinner gör de inte, men bleks kanske. Men du verkar vara en klok kvinna och vänder det till extra kärlek till de barn ni har levande hos er. Tror att man ska minnas, känna och låta det sjunka undan. Precis som det verkar som du gör.
Tina

Helene sa...

Det är bra att Mimmi gör sig påmind så du får tröst i det svåra. Förstår att minnena är hemska. Kram

110511 sa...

En stor kram!

110511 sa...

En stor kram...