amputerad

Det händer fortfarande att jag rusar in i lägenheten när det hörs bebisskrik i trapphuset. Jag tror helt säkert i en ytterst kort men intensiv sekund att det är min bebis som gråter och att jag måste fort in för att trösta. Sen kommer jag på att det är grannfamiljen som fått tillökning och att de enda bebisarna som väntar på mig är våra älskade fyrbenta hårtussar, Stella och Akilles. Och hur underbara de än är så saknas det nåt i vår familj. Vi kommer alltid vara amputerade. Alltid vara någon kort.

Just nu är känslan av saknad väldigt påtaglig. Det här skulle vara den första underbara sommaren med vårat barn! Enligt plan A skulle vi ha en kille på tio månader och enligt B en liten tjej på tre. Men då båda planen sket sig får vi snällt sitta och hoppas på C.
Aldrig har ett fyrhjuligt åbäke som en barnvagn väckt så starka avundsjuka känslor som den gör idag. Nere i trapphuset står en dubbelvariant. De har två barn! Lyckliga satar. Strö salt i såren, gör det! Fast vadå, jag vet ju att det är jag som är skadad. Klart vagnen ska stå där. Med vår skokartong till hiss finns inte nåt annat alternativ direkt. Och lite "kul" är det att låtsas ibland när det är riktigt tungt att den är min... som sagt, det är jag som är skadad.

Längtar så innerligt efter plan C; gravidillamående, 20 kilos övervikt och sedan en rosa levande bebis som skriker, skitiga blöjor, sömnlösa nätter och en lerig vagn att släpa upp och in i den alldeles för trånga hallen eftersom p-platsen där nere är tagen.
Snälla snälla snälla ödet eller vem det är som bestämmer, låt det bli vår tur snart.