Det tog 39 minuter innan första gråten letade sig upp i halsen. Där bubblade den ett tag tills några blöta pärlor trillade ut. Runt 58:e minuten och sedan nånstans vid 1.03 ramlade det ur några till. Men filmen var jättebra. Rolig! Riktigt rolig. Några rejält sköna typer kryddade till det hela. Jag skrattade högt flera gånger och myste leende en massa andra. En normal människa skulle nog tycka den var toppen rakt igenom. Det var den ju faktiskt. Även om slutet var lite väl kämpigt för mig med de sedvanliga biverkningarna.
För såklart måste ju på smällen innehålla en förlossning med tillhörande lyckligt slut -ljuvlig levande bebis läggs på mamman och glada gråtande människor tindrar nöjt runtikring. En ny människa är född. Halleluja. Som vanligt triggar ett sånt scenario alltid igång tårkanalerna i mig, så även nu och jag bölar på. Kanske snyftar andra här med, för det är ju så fint allting. Egentligen. Men mina tårar fräter, lämnar brännande spår på vägen ner, för jag kan inte se det fina i det där. Förlossning är död för mig. Varje gång ett barn föds på tv dör mina. Jag kommer inte ifrån det. Tolv timmars förlossning och ut kommer en liten kille som omedelbart dör. Hur kan jag inte tänka på det. Det är det enda jag vet och kan. Fy fan vad ont det gjorde. Att ligga där och krysta ut livet som du vet kommer slockna. Mitt hjärta brast då och det brister igen och igen.
Men hursom, på smällen. Den var bra. Se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar