Milo älskar våra katter. Katterna älskar tillbaka. På sitt sätt.
Rätt ofta är de bara botta. Iskai botta, säger Milo o letar, men ingen katt nånstans. Försöker få killen att viska när han pratar med de håriga, fast hur lätt är det att viska när man är helt till sig av iver över kompisarna.
Iskai, iskai ropar han av förtjusning om och om igen och ska sedan följa varje steg de tar. Inte konstigt kanske att kattsen väljer vara botta en hel del.
2 kommentarer:
Lär honom att sjunga Lille katt så kanske kissarna vågar sig fram :-)
Inte lätt att vara sig vare Milo eller katt. Att katterna kan vara botta kan ju jag som vuxen förstå, men hur ska Milo och katterna förstå detta? Vi hade katt när vår äldsta son var liten, men eftersom katten var mest leksugen på kvällar och nätter och bara busade med lille sonen så höll det inte riktigt hela vägen. Även om sonen älskade katten på dagarna, så blev kvällar och nätter till ett rent elände. Så katten fick flytta till ett bättre hem, där hon verkligen fick leka på sina villkor och vår son fick sova på sina villkor. Sen köpte vi hund när såväl son som dotter blev lite äldre och så här efter ett otal antal år så är vi numera ensamma min man och jag med vår hund. Barnen är utflugna och har egna husdjur, både katter och hundar. Vi har också haft fåglar av olika slag, både små och stora, vilket också har varit en trevlig upplevelse.
Kram från Maggan1
Skicka en kommentar