måndag 8 oktober 2007

att släpa runt på fienden

Jag har ett lätt infekterat förhållande till min kropp.
Vi är inte vänner. Vi skulle inte ens heja om vi möttes på gatan.
Fick jag chansen skulle jag nog sätta krokben på den.
Jag känner mig så sviken. Lurad.
Och det verkar som att varje gång möjligheten dyker upp så sviker den igen.
Vad har jag gjort liksom?
Här försöker man vara schysst. Mata med vitaminer, äta nyttigt och ta cykelturer i vardagsrummet och sit-upsa till småskojiga tv-program dagligen. Ja. Jag till och med svettas för den jäveln. Och vad får jag till tack? Nej just det.
Jag förlät den en gång. Tänkte att OK, nu är vi kvitt, för vad det än må vara.
Men så smyger den bakom ryggen på mig och dolkstöten är ett faktum. Igen.
Att jag inget anade?
Dumma dumma jag. Men skulle jag ha kunnat det? Den hade ju lovat...
Och trögjag trodde på löften.
Att misslyckas två gånger med det viktigaste den nånsin kommer att få i uppgift, det är två gånger misslyckanden för mycket och inget jag någonsin glömmer.
Den vet det. Men verkar oftast inte bry sig.
Jag vägrar den mat och sömn. Jag slår på den ibland men inget.
Den lunkar nästan oberört vidare även om jag mår sämre.
Jag vill inte förlåta igen.
För den har inte bett om det.
Eller så har jag inte lyssnat.

Men jag ska göra det.
Ge den en chans till.
Om bara jag får det också.

8 kommentarer:

stoltkatarina sa...

Den är vacker, glöm inte det.

Kantarellkisse sa...

Kan kanske lite lite ana känslorna. Inte där och inte fullt, men det vet du redan...

Jag tänker inte säga att det blir bra, det vet jag ju inte. Men jag hoppas det, tror det och önskar det.

Fertilitetsturist sa...

Ni fötjänar absolut en ny chans, både den och du! Kram!

Tovan tycker sa...

Så underbart fint du skriver! Jag berörs. Jonna, jag har i dagarna två lyssnat på kloka föredrag av bla Bill Clinton, Hans Blix och biskop Erik Aurelius men ingen av dem har ett så enkelt och tydligt språk som du om något så viktigt som förlåtelse. Du är guld!

stoltkatarina sa...

Oerhört vackert skrivet.

Anna-Bell sa...

Jag kan förstå lite vad du menar. Hoppas att ni snart blir vänner igen. Men du, försök att skippa sidorna om graviditet och bebisar om du blir ledsen. Men visst är det även ett sätt att bearbeta sorgen, att frossa för att sedan gråta ut. Vet hur det är att vara på HM och snegla bort mot barnkläderna och undra om man någongång kommer att få handla där.
Kram.

LolitaRegina sa...

jag känner igen mig massor i det du skriver. det är vackert skrivet, och det gör ont. (ni verkar ha den ådran i familjen? ;) )
och så vill jag bara säga igen att på bilderna du lagt ut på dig här på bloggen, så tycker i alla fall jag att du är skitsnygg! =)
peppkramar till dig.

finnjonna sa...

Tack alla för snälla ord, kramar och peppning!
Vi pratar nu iaf min kropp och jag så en bit på vägen är vi :-)