torsdag 25 oktober 2007

ändrade planer

Byggstopp. Stod med ritningar i princip redo i går när jag fick beskedet att ännu en gång bråkar mina celler med mig. Så istället för ett litet hus av hopp blir det mer provtagningar och sen ett par veckor av outhärdlig väntan på bra eller dåligt.
Jag kom undan i somras, kan jag ha samma tur nu?

Känner att jag inte orkar det här. Är för trött. Annat kräver min energi.
Men valet är inte mitt, jag måste orka. Måste ta det här nu och lägga annat åt sidan.
Jag tänker tillbaka och undrar när det blev bestämt att jag ska leva med ett ständigt vilande hot över mig. Vem bestämde och varför fick inte jag veta nåt? Minns inte riktigt. Minns inte heller vad det är jag kan ha gjort för att reta någon så?
Att jag har otur, det visste jag. Kanske är det här ett utspel av det? Det bådar ju inte gott i så fall. Fast någong gång borde väl även det vända?
Jag får be om tur. Igen. Lova bot och bättring och hoppas att någon lyssnar.
Hoppas o:et ramlar av och turen kommer ridande, springande, släpande min väg.
Jag behöver den.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tänker på dig. Kram.

Anonym sa...

Men vännen, hur mycket ska ni behöva drabbas av??? Är det inte tillräckligt nu kan man ju tycka. Tänker på er och håller tummar och tår för att lite tur ska komma er väg snart!

Varma kramar / Malin

Anonym sa...

Men näääää..nu får det väl ändå vara nog snart. Tänker på dig, och hoppas att det vänder fort som f-n.

Anonym sa...

Sjömannen kliver in och klickar runt. =)

http://cmj.blogg.se

Linda sa...

klart ni har samma tur som i somras..Det måste ni ha....Det finns gränser för var människor tål så ni har tur nu...cellerna vill bara ha lite skrämmsel proppaganda.
Tänker på er kram!!!
Vad det nu hjälper??

Anonym sa...

Nä, det är bara för mycket! Bra saker ska hända bra människor. Och både du och Marcus är bra människor!
Jag håller alla mina tummar för er, mina tankar finns där.

kram!

Anonym sa...

Man är uppe på nio...och tror att det vänt...att nu kommer allt att bli bra...men så slår livet till igen...som om det måste testa oss till det yttersta innan vi kan få lyckan...
men jag är övertygad om att den kommer en dag...och jag hoppas den dagen är här för dej och Marcus nu...allt ni gått igenom är redan mer än någon ska behöva...
Mina tankar är hos er och jag håller tummarna så dom blir blå...
Kram

finnjonna sa...

Tack alla, för att ni tar er tid, läser, tänker på, tummar och kramar om. Tack! Det betyder så mycket!

Anonym sa...

Nåt annat Jonna...egentligen passar det väl inte i det här inlägget...men strunt samma...såg du det här om Facebook i Metro idag??
http://www.metro.se/se/article/2007/10/25/06/3910-45/index.xml
Ville bara varna dej så du tänker på vad du lägger in där...
Kram