Ännu en dag då finnjonna kapitulerar för ångest och oro.
Mina ben bär ej någonstans. Fan. Värdelös man är. Men jag ska ta igen det. Så fort jag orkar (läs måndag). Har en del att pula med hemifrån så jag gör lite rätt för mig tills dess i alla fall.
Jag har ett mål. Jag ska med små steg bli lite bättre på vissa saker. Ska få hjälp med det och det känns bra. Jag vet att kommande två veckor av väntan blir jobbiga och det enda jag kan göra under den tiden är att härda ut, inte tänka för mycket på det, försöka måla blommor på väggarna och ge fan i fan. Kanske, kanske har jag turen med mig igen. Och om inte så får jag ta det då. Finns inget jag kan göra nu. Förutom att vila och försöka rå om det lilla som finns kvar av denna urvridna trasan som är jag.
Och så ett filmtips.
Pans labyrint. En fantastisk saga! Otäck, sorglig och för mig kanske inte ett helt genomtänkt filmval, men det gick och vad bra och vacker den ändå var!
Se.
5 kommentarer:
Jag måste lämna ett filmtips till dig, det är en film som man får en varm känsla i magen av. Se den och fly verkligheten för en stund.
Filmen heter Min granne Totoro.
Och krama dig själv!
Små steg är inte att förakta..tänker på en textrad av Bill Wyman.."an inch is better than a mile...in the right direction"
och rätt riktning är ju vad vi önskar...
Gissar det ska bli skönt att M kommer hem..Har ju sett i hans blogg hur han skulle vilja vara där med...
Pans labyrint har jag tänkt se sen jag såg reklamen och nu har du och flera talat om att den är så bra som jag trodde,så nu får jag väl ta och skaffa den*ler*
I morgon kväll passerar jag Örebro på väg till Göteborg.Om det stämmer med tider och så stannar jag till som hastigast vid kulturhuset..har ju fortfarande tavlan jag gjort efter en av M´s dikter som jag vill att ni ska ha..
(Finns några fler i galleriet på min blogg om du inte sett dem förut)
Sköt om er
Kram
Jag instämmer med Sofie ..Min granne Totoro är så chamig, den måste du verkligen se om du inte har sett den.
Tänker på dig! Pans labyrint är en av mina favoritfilmer. Den är så gripande att man inte får missa den. Tung och viktig. Kraaam
Skrev en kommentar på Marcus blogg, du kanske läser där, annars skriver jag den här också eftersom jag förstått att det här är din blogg och kommentaren gäller minst lika mycket dej, även om jag inte känner någon av er egentligen:
Jag har svårt att formulera något i ord som betyder något den här gången, ibland orkar man bara inte mer, man tycker att man borde haft sin beskärda del av elände, man tycker att det borde räcka nu, det verkar liksom inte rimligt eller rättvist någonstans och man fattar bara inte hur man ska orka se någon mening i det som sker. Man undrar varför, man undrar om det verkligen är meningen att livet ska vara såhär och man undrar hur i helvete man ska orka. Och jag önskar innerligt att jag kunde säga något till tröst men det kan jag inte. Det enda jag kan säga, som förmodligen låter slentrianmässigt och urvattnat men som iallafall är uppriktigt, är att jag tänker på er och hoppas på ljusare tider för er. Kramar
Skicka en kommentar