fredag 19 oktober 2007

ett ledset inlägg med ton av tårar

Jag vet inte hur eller vad jag ska göra.
Är så jävla ledsen nu. Vaknade gråtande imorse. Gick upp och skärpte till mig. Grät några skvättar till på väg till jobbet där jag sedan var tuff och stenhård. Duktig flicka!
För en stund kändes det faktiskt riktigt bra när en riktig vän plötsligt ringde av ren omtanke. Och det fungerade. Tyngden från bröstet avtog och jag kände mig pyttelite levande igen en kort stund efteråt. Gick tom och storhandlade hudvårdsprodukter från apoteket för pengar jag inte har, men vilken hy jag sedan kommer få... eller hur jag nu försökte resonera bort det faktum att jag hade varit en idiot. Skit samma. Det kändes bra just då.

Men nu är den här igen. Ledsamheten. Sorgen. Med list och full kraft har den jagat mig under kvällen och nu sitter den på och bredvid. Jag bara gråter. Så där Uuuuu Uj uuj uj uj uj uu-gråter. Genom Idol grät jag och fredagshumorn efteråt var väl knappast tröstande så jag tjöt om möjlig ännu mer. Uuuu uuj uj uj låter jag. Och katterna glor och undrar.
Jag känner mig stundvis så otroligt fånig. Känns som att folk om de visste hur jag håller på skulle skaka på huvudet och säga Har hon inte kommit över det än? Hålla på och älta i tid och otid. Men jag väljer inte detta. Det kommer ikapp och över mig. Med jämna mellanrum. Jag värjer mig så gott jag kan och orkar men så får den fäste och sätter sig där.
JUST NU är jag bara så otroligt ledsen. Och jag känner mig så ensam. Igen. Saknar min M (kom hem nån gång!) och min familj. Saknar min mamma.

Jag vet det blir bättre efter måndag. Jag ser fram emot tisdag.
Men JUST NU suger.

7 kommentarer:

stoltkatarina sa...

Kramar. Igen.

Du får lov att vara ledsen. Du är inte det minsta fånig. Framförallt så är du storslaget häftig som delar med dig.

Bussan sa...

Hej igen!

Lyssnade på M här i Borås igår, han är SÅ bra - och roli´. Önskar er två lycka till, var glada att ni har varandra.

Jag tror att det är helt naturligt att du reagerar som du gör nu, ett år efter barnen. Helt naturligt och behöver inte stoppas. Gråt ut och älta lite, men inte för länge. Synd att M är ute och turnerar just nu, ni hade behövt varandra. Men SNART kommer han hem!

Buss & kram!

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Sorger går tyvärr aldrig över. Och den som tror/kräver det har inget i ditt liv att göra.

Gråt så mycket du behöver!

Anna sa...

Jag instämmer med Kattmammans ord!

Och var Rädd om Dig Jonna!

Maria sa...

Vad vacker du är!! Ser på kortet och tycker du är en av de vackraste människor jag sett! Ge inte upp, min bästa vän har varit där du är (tre gånger) och har nu två fina barn som börjar bli stora. Du orkar! Men var inte så otroligt duktig. Låt allt bara vara som det är. Livet är skit ibland, lite bättre ibland och bra ibland. Men det är ändå ett liv...

Ann Christin sa...

"Just nu" går alltid över. Det är det enda jag vet säkert. Jo, sedan vet jag att ingen kan tala om för någon annan hur och när man får sörja.

Livet är en ständig rörelse, det stannar inte upp en enda sekund, och för oss bort från katastrofer och sorger, samtidigt som vi obönhörligt förs närmare nya.

I går och idag har jag mina vuxna barn hemma, i tryggt förvar, men snart ger de sig ut i den farliga världen. Att älska är livsfarligt och det enda möjliga.

Jag hoppas att din M snart kommer hem till dig.

Igelkotten sa...

Jag har varit en smygläsare i flera månader, men här måste jag bara få bryta in. Sorg av någon/några man förlorat går aldrig över, men man lär sig leva med den. Min mamma dog när jag var 16 år och nu är jag 33. Jag kan fortfarande gråta floder när något slår an rätt strängar.

Det bästa är att precis som du gör låta sorgen välla fram med jämna mellanrum, för om du trycker undan den idag så kommer den ifatt dig senare. Det har jag också provat och det var inte att rekommendera.

*kramar om*