gnälltankar

Jahapp.
Då sitter man här. Utan lust eller den minsta lilla aning om vad som kommer komma ur fingerspetsarna. Om nu något alls behagar att komma.

Jomen se där och där och lite där. Och en gång till.
Där.
Och så skriver jag en rad här bara för att det ska bli en rad till i denna härlighet av rader utan mening. Kanske två.
Ordbajseri av sällan(?) skådat slag. Åh. Där fick jag till ett bajs helt oprovocerat. Två gånger! Ett litet leende kröp motvilligt fram och jag fnittrar fortfarande förtjust. Att det kan vara så roligt? Jämt?
Dålig humor säger vissa. Men vissa har fel. Humor kan aldrig vara dålig. Inte för den som skrattar.

Har ingenting att göra just nu.
Eller nej, stryk det där. Det finns ingenting jag vill göra just nu.
Känner mig ensam, ledsen och uttråkad.
Om jag bara ville lite. Strunt samma om jag sedan inte orkade, men så länge jag vill, finns jag. Eller något sånt.
Men nej. Jag vill inte. Ingenting vill jag.
Dessutom är det kallt.
Jag bråkar med mina tankar som inte får titta fram. Orkar inte nu. Måste göra nåt för att skingra. Men vad, nu? Vill ju inget.
Bita ihop och bryta ihop. I den ordningen. Nu biter jag. På måndag bryter jag. Men sedan ska det kännas bättre igen. Hoppas jag. Det brukar det.

Varför är det att när man mår dåligt vill folk så gärna missförstå och välja att tro att man nog helst vill bli lämnad ifred? "Oj då jag trodde du bara..."
Bekvämt så? Visst.
Dålig ursäkt för bristande empati? Ja, det också.
Att tycka synd om hemifrån är enkelt men att lyssna på och vilja försöka förstå det kräver sin människa.

Nehepp.
Uppskrapning, uppryckning och förslyttning till soffvärmen.
Jag vill se tv nu.
Och vips, så finns jag!



(Kom hem snart min m. Saknar massor)