måndag 22 oktober 2007

en vacker Liten en

Ungefär exakt nu för ett år sedan, den 22 oktober 2006, en söndag då, hördes det där ekande ljudet av klonk.
Min dotter, eller den lilla figuren som till för ett antal timmar tidigare varit på väg att bli till min dotter kom ut och studsade mot stålpottans kanter. Lät det som. Tror hon föll rätt mjukt egentligen.
Men ljudet, jag kommer aldrig glömma det där ljudet. Eller stunden efteråt då jag försiktigt försökte resa mig men inte kunde då vi fortfarande satt ihop.
Den stunden varar för evigt. Jag glömmer den aldrig och minns den inte riktigt ändå. Det är inte jag som sitter där. Det är en syn från en mardröm eller en stillbild från en aldeles för dålig film av en tokig finsk regissör. Men ändå satt jag ju där stilla och undrade förvirrat "kom bebis nu?" Barnmorskan tittade snabbt ner, nickade och sprang efter en sax. Jag satt så stilla jag kunde tyckte mig fortfarande höra klonk, klonk.. klonk... klonk...
Det tog slut där.

Ett drygt dygn tidigare hade vi kommit in. Direkt efter gröten åkte vi på lördagen.
Kört säger en läkare. Två läkare.
Men en tredje säger, kanske finns det en chans, bebis lever ju och mår bra. Så jag lyssnar på nr 3 och lägger mig med fotändan upp.
Ingen mat före operationen kl 09:00 nästa (söndag) morgon.
Jag sover på tabletter som inte vill söva mig. Väntar och väntar. Sömnen ligger på mig likt en alldeles för tunn filt som jag fryser igenom. Lyckas nån gång slumra till i tio minuter och så var det bara femtio kvar av den timmen. Långsamt långsamt närmar sig nästa dag.
Klockan sju på morgonen är jag klarvaken och redo för operationen, om det inte hade varit för vattnet som just då går. Och allt det sista i hoppform rinner med det ut.
Nu var det kört. Fötterna hissas ner och resten av dagen börjar.
Jag får fortfarande inte äta nåt.
Jag får morfin och det känns najs en alldeles för kort tid tills jag minns vad jag ska göra.
Jag blöder och svimmar. Blöder mer.
Och sedan till sist klonk och dagen börjar närma sig sitt slut.

Efteråt fick jag hålla min Liten. En knappt 20 cm kort miniatyrbebis som rymdes i mina handflator. Så liten men helt perfekt. Jag sjöng för henne och vaggade ömt. Sedan var hon borta. Och för alltid kvar.
Varje gång ett leende smyger sig fram över mina läppar eller ett skratt hoppar ut ur min mun känner jag så tydligt mina små som aldrig fick bli.
Dom finns i allt bra som händer, allt gott jag smakar och allt vackert jag ser.
Och jag är omringad av glädje och skönhet!




Blev tidigare påmind av dessa rader av Ingela Bendt:
"Du finns inom mig som ett ansvar, att vårda livet mera ömt och varligt som jag skulle velat vårda dig. Som en mollton. Att bära mitt öde, inte fly"

16 kommentarer:

Anna sa...

Så otroligt fint skrivet!
Gör ont i hela mig, en tår trillade ner för min kind.
Kram.

Fertilitetsturist sa...

Bara att läsa detta gör ont...
-Lilla lilla vän - starka människa! vill jag säga
...har inga andra ord.

KaKi sa...

Åh, jag önskar att du slapp vara så stark som du måste vara. Att det aldrig... Men det har, och det är. Jag önskar du slapp vänta, att all oro, ängslan, saknad och sorg var borta. Jag önskar, men vet att önskningarna inte väger så tungt mot realiteterna...

Helena sa...

Kram!

Mackan F sa...

Hoppas ni snart kommer upp ett steg på sorgetrappan.
Vi står här uppe och sträcker ner handen...

Anonym sa...

Jag är ihop med en poet!!
Älskar dig.

finnjonna sa...

Alla: Tack för fina ord!

Mackan f: Har kommit en bra bit på sorgentrappan! Men tar gärna hjälp att upp upp ett par steg till.

anonym: Jag med! ha ha! Älskar dig!

Finessan sa...

Herre Gud så oerhört vackert och gripande du skriver! Jag är alldeles mållös. Ingenting kan skrivas som inte redan har skrivits, men jag önskar verkligen att du och M en dag får snusa på liten, älskad bebis. Många varma kramar!

cissi sa...

Vill bara att du ska veta att vi tänker på dig, på er!

Tror visst att er familj har fått ännu en författare ;-)
Kramar

Anna sa...

Så fint skrivet men ack så sorgligt!
Tänker på er.

heidi sa...

Du skriver så otroligt vackert! känner inte dig men stora tårar trillar ner här på datorn...sambon undrar varför jag bölar.... Kramar

Anonym sa...

Oj vad bra du formulerar dig..Det du beskriver har precis hänt mig. Två missfall i vecka 12 och sedan en avbruten graviditet pga. allvarliga kromosomavikelser i sommras. Gud..Man blir ju aldrig normal eller den samma igen. Jag minns också klonket allt för väl..
Kram,
L

Gunilla sa...

Kram....

Anna-Bell sa...

Så fint skrivet och så himla sorgligt. Vet inte vad jag ska säga. Det är förjävligt bara.

Aleksandra sa...

Gör ont att läsa din text för jag vet hur det känns.
För ett par månader sedan gick jag igenom ett mf.
Vi förlorade vårt lilla liv i vecka 12.

Tänker på liten som fanns men inte längre finns dagligen.
Har blivit lite rädd för att försöka på nytt.
Känns som om livet är så skört.
Och tänk om vi misslyckas igen.

Vet att man inte ska fundera i de banorna.
Men vissa dagar kan jag inte låta bli.

Styrkekramar till dig från mig.

akiz sa...

Hela jag gråter med dig..men nu gläds jag av att se att du fått en liten MIlo... all lycka till dig.....
Akiz