en vacker Liten en

Ungefär exakt nu för ett år sedan, den 22 oktober 2006, en söndag då, hördes det där ekande ljudet av klonk.
Min dotter, eller den lilla figuren som till för ett antal timmar tidigare varit på väg att bli till min dotter kom ut och studsade mot stålpottans kanter. Lät det som. Tror hon föll rätt mjukt egentligen.
Men ljudet, jag kommer aldrig glömma det där ljudet. Eller stunden efteråt då jag försiktigt försökte resa mig men inte kunde då vi fortfarande satt ihop.
Den stunden varar för evigt. Jag glömmer den aldrig och minns den inte riktigt ändå. Det är inte jag som sitter där. Det är en syn från en mardröm eller en stillbild från en aldeles för dålig film av en tokig finsk regissör. Men ändå satt jag ju där stilla och undrade förvirrat "kom bebis nu?" Barnmorskan tittade snabbt ner, nickade och sprang efter en sax. Jag satt så stilla jag kunde tyckte mig fortfarande höra klonk, klonk.. klonk... klonk...
Det tog slut där.

Ett drygt dygn tidigare hade vi kommit in. Direkt efter gröten åkte vi på lördagen.
Kört säger en läkare. Två läkare.
Men en tredje säger, kanske finns det en chans, bebis lever ju och mår bra. Så jag lyssnar på nr 3 och lägger mig med fotändan upp.
Ingen mat före operationen kl 09:00 nästa (söndag) morgon.
Jag sover på tabletter som inte vill söva mig. Väntar och väntar. Sömnen ligger på mig likt en alldeles för tunn filt som jag fryser igenom. Lyckas nån gång slumra till i tio minuter och så var det bara femtio kvar av den timmen. Långsamt långsamt närmar sig nästa dag.
Klockan sju på morgonen är jag klarvaken och redo för operationen, om det inte hade varit för vattnet som just då går. Och allt det sista i hoppform rinner med det ut.
Nu var det kört. Fötterna hissas ner och resten av dagen börjar.
Jag får fortfarande inte äta nåt.
Jag får morfin och det känns najs en alldeles för kort tid tills jag minns vad jag ska göra.
Jag blöder och svimmar. Blöder mer.
Och sedan till sist klonk och dagen börjar närma sig sitt slut.

Efteråt fick jag hålla min Liten. En knappt 20 cm kort miniatyrbebis som rymdes i mina handflator. Så liten men helt perfekt. Jag sjöng för henne och vaggade ömt. Sedan var hon borta. Och för alltid kvar.
Varje gång ett leende smyger sig fram över mina läppar eller ett skratt hoppar ut ur min mun känner jag så tydligt mina små som aldrig fick bli.
Dom finns i allt bra som händer, allt gott jag smakar och allt vackert jag ser.
Och jag är omringad av glädje och skönhet!




Blev tidigare påmind av dessa rader av Ingela Bendt:
"Du finns inom mig som ett ansvar, att vårda livet mera ömt och varligt som jag skulle velat vårda dig. Som en mollton. Att bära mitt öde, inte fly"