välkommen hem

Varit en sväng till Rom. Ätit gott, andats bättre och pussats mest.
Vi var och firade alla våra hjärtan tillsammans med femhundra lätt överförsminkade men ack så trevliga italienska gothare på konsert. Det var Marcus älskade The Mission med käre Wayne i spetsen som stod på scenen. Ett kanonfint sätt att avsluta en helt underbart vacker dag i den vackraste av städer. Varje dag i Rom är hjärtansdagar. Vi tog oss också en tur upp i st Peterskyrkans topp och kunde därifrån, med darriga ben, skåda nästan hela den eviga staden. Så mycket skönhet, historia och kultur på en och samma gång, från ett och samma tak! Vet inte om det var av höjden eller den mäktiga utsikten jag skakade, men som det skallrade i lederna.
Ingen tv, internet eller tidningar gör att man hamnar på ett skönt avstånd från nuet och verkligheten under några dagar och som det behövs ibland, behövdes just nu. Rom är min medicin. För jag är sjuk. Typ.

Väl hemma läser jag i alla tidningar att Carola inte gått vidare direkt. Det är löpsedlar om chock och tårar. Tronskifte. Sanna Nielsen är i final och Carola och co får snällt kvala. Inget annat verkar ha hänt. Jag blir trött. Går till konsum och bråkar om priser och gammalt bröd. Kommer hem igen. Laddar upp bilder från kameran och låtsas att det är genom ett fönster jag tittar.
Helt frisk är jag inte än.