Jag sitter här och gnäller medan det är Finlands fina självständighetsdag. Hurra hurra hurra för det!
Tänker på min farfar Tuffa som gick bort för 21 år sedan idag. Konstigt.
Jag var 14 och det känns som att han fanns så länge. Hela mitt liv tills då så visst, det var länge.
Men nu har han varit borta mycket längre tid, fast det känns ändå som att han liksom funnits mer än inte. Och så kommer det nog alltid att vara. Fint och tröstande på nåt sätt. Livet och kärleken vinner, även efter döden.
2 kommentarer:
Så härligt att det värsta är gjort i allafall. Har en fråga om finland. I en frågesport så sa de att Finnar sätter ljus i fönstret denna dagen. Vad är bakgrunden till det. Nyfiken. Det är härligt med alla olika traditioner tycker jag. Kram Gråa musen
Känner precis likadant. Imorgon är det 22 år sedan min mormor dog. Hon har varit död längre i mitt liv än hon fanns. Ändå känns det som om hon alltid funnits, som om hon funnits mycket mer än hon inte funnits. Liv och död, hand i hand. Just idag gillar jag inte döden. Det är så mycket jag vill säga och visa henne... Idag är för övrigt hennes födelsedag. Hon skulle blivit 100 år idag.
Skicka en kommentar