duktiga flickan

Det var en fredag förra året. Fredag den 20 oktober.
Jag var så glad då. Väldigt trött, då som nu, men ändå lycklig och full av bra tankar.
Jag hade mot bättre vetande börjat jobba igen några veckor tidigare (graviditet är ingen sjukdom! jobba på du duktiga flicka) och de veckorna var inte roliga. Mycket jobb, väldigt mycket jobb och alldeles för många onödiga konflikter. Jag var så trött, men vad duktigt jag stretade på. Tog tag i allt. Jobbade undan och rensade luften. (Varför alltid jag?)
Den där fredagen kändes det ändå lite bättre. Jag var trött men glad. Jag fikade med en vän som försökte övertyga mig om att denna gången skulle det gå bra, jag hade ju kommit så långt redan. Och som jag ville tro på det! Men det gick inte, det kommer aldrig gå, inte efter besöket nere i helvetet en gång tidigare det året.
Hemma gjorde jag sedan överraskningstoast till min M som skulle komma hem sent från nåt jobb. Jag såg idol och gjorde lite slingor som inte blev bra. Städade undan och fixade. (Varför vilade jag inte?)
Jag lade mig som en hjälte. Så duktig jag var!

Nästa morgon vaknade jag slagen efter en natt då något hade hänt. Jag visste inte riktigt vad. Men något var fel.
Medan jag kokade gråtande min gröt ringde Marcus till "vår" överläkare.
Och just där, just då mitt i gröten började färden ner igen.

Men på fredagen innan var allt bra. Jag var så trött men ändå glad!

Det är fredag nu igen ett år senare och jag trött, nu som då,
och så ledsen för jag minns så väl hur glad jag var då.