klippa lugg

Det var ett uttryck jag och en vän delade (kanske med flera) för en lättare dos av ångest som vi dämpade något just genom att klippa lite lugg. Det fanns perioder då vi gick runt med väldigt få cm hängandes i pannan. Och så växte det ut igen och man såg normal ut ett tag tills just DET DÄR hände och man rusade hem och greppade saxen.

Igår klippte jag lugg.
Egentligen började jag redan dagen innan London-trippen, och det kändes riktigt dumt då eftersom jag var mitt i att spara ut det sedan flera månader och måste jag säga att klippandet förstörde hela idén. Men det växer ju rätt fort ändå så jag fokuserade mig på långt direkt igen och satte igång att spara, tills jag såg saxen dingla där igår, och nu har jag alltså åter kort. Inte ångest-kort, bara sådär kort rakt igenom. En regelriktig bang på engelska.
Direkt efteråt visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Nu ler jag lite snett och har låst in saxen. Det är nåt med klippandet som dämpar. Börjar jag så är jag där och trimmar till hela tiden. Men nu får det vara. Det ser ok ut. Varken mer eller mindre.
Men jag gråter inte.
Så this is it. För nu.

Bild kommer senare.