måndag 7 juli 2008

upplys mammorna del II

Skulle ju för en vecka sedan lägga in mitt svar angående debattartikeln som uppmanade att inte skrämma upp gravida med "läskiga" Barnmorskorna på TV.
Ni vet ju redan lite hur jag känner angående detta, både vad gäller dumförklarandet av oss som en klump icke kapabel att byta kanal om vi inte vill se det som visas och det faktum att när en graviditet och eller förlossning inte går som det ska är läkarens närvaro ofta helt avgörande om mor och eller barn ska överleva så att önska bort läkarna ur förlossningsrummet är rakt igenom korkat, enligt mig.
Hursomhelst. Här följer mitt svar som jag skrev och skickade in till tidningen som såklart inte tog med det.

Exklusivt alltså, bara för er:


UPPLYS MAMMORNA!

Skräm inte mammorna är rubriken på och innebörden i söndagens debattartikel och syftar på SvTs dokuserie Barnmorskorna.
Debattörerna, bland vilka vi kan hitta en journalist, en förlossningspedagog, en barnmorska och några fler, skriver bl. a ”att föda barn verkar vara komplicerat och riskabelt när man ser på Barnmorskorna. Men av egen erfarenhet vet vi att det inte behöver vara så”
Nej. Det behöver inte vara så, men fortfarande är det precis så för många andra. Er erfarenhet är er. Och min till exempel är som tur är bara min om än inte unik.
I Afrika dör idag ungefär var 20:e mamma i just barnsäng. Låter som rätt komplicerat i mina öron. Visserligen är siffran en helt annan här i Sverige men fortfarande dör alltså både mammor och barn under och samband med förlossningen även här. Något som sker och fortsätter ske även om vi vägrar prata om det. Oftast går ju allt tack och lov bra, men att föda är och har alltid varit en stor grej, inget man gör på kafferasten och något man i princip alltid behöver ha en hel del assistens och hjälp med.

Debattörerna vill vidare bland annat att kvinnorna ”måste få tillbaka makten och självförtroendet” och att ”sjukvårdspersonalen måste sluta att omyndigförklara kvinnorna” något jag verkligen håller med om i den annars tyvärr lite väl osammanhängande texten.
Men jag tycker samtidigt att sättet att nå dit bör vara ett annat. Istället för att dölja sanningen i någon sorts snedvriden välvilja, bör man försöka upplysa kvinnor om vad som kan hända och ibland också händer. Kunskap är makt! Ett undanhållande av kunskap pga. rädsla är att just omyndigförklara de blivande mammorna vilket om något sänker deras självförtroende!
Svensk mödravård må vara i världsklass men är för den sakens skull långt ifrån fullkomlig och tyvärr full av omyndigförklaranden. Det ska inte pratas om sådant som kan gå snett. Inte om att det även efter vecka 12 förekommer missfall. Inte om barn som dör i magen innan eller efter fullgången tid och heller inte om att urinvägsinfektion som är rätt vanligt under graviditet kan orsaka vattenavgång och därmed förtidig födsel.
Och det som inte pratas om, det finns inte och därför behöver t ex inga urinodlingar tas på gravida (något som ännu alltså inte är standard i Sverige!) och barn fortsätter dö i magen eller när de precis kommit ut.

Under min första graviditet blev jag orolig i vecka 21. Visserligen hade jag passerat den magiska 12 veckors gränsen och tiden efter det betydde ju säkerhet. Eller? Jag hade i alla fall inte hört annat.
Jag tjatade ändå till mig en extra tid med min barnmorska eftersom jag förutom oron hade så mycket sammandragningar. Något som jag fick höra tydligen bara tillsammans med oron var helt normalt. ”Sluta oroa dig” sa hon som svar på varje sak jag var orolig för, en lista som med tiden hade växt. Oro mådde enligt henne ingen bra av. Urinodling som jag bad om skulle tas två veckor senare på vår ordinarie träfftid och min förlossningsrädsla som jag ville prata med någon om skulle vi ta tag i om ett par månader. ”Gå hem och var glad för din graviditet och sluta oroa dig” avslutade hon i käck ton och sen såg jag inte henne mer.
Två dagar senare åkte jag in akut för sammandragningarna som bara ökade, urininfektion konstaterades och en vecka senare gick fostervattnet. Jag var då i 22:e veckan. Efter ytterligare två veckor rullades jag in på förlossningen, ännu hade ingen pratat med mig om min rädsla och 12 timmar senare hade jag fött min son.
Han dog direkt.

”Kvinnor som känner sig trygga och självsäkra har bättre förutsättningar att få en lugn och komplikationsfri födsel än spända, oroliga kvinnor” står det i artikeln. Javisst, så är det med största sannolikhet. Men jag tror inte det är Barnmorskorna på TV som orsakar eller märkbart ökar oron utan våra egna, de riktiga, som genom att vifta bort vår rädsla som gravidnoja nonchalerar oss och gör oss mindre och därmed osäkrare. – Ta oss på allvar och ge oss riktig om än ibland skrämmande information, men med den alltså även makten så behöver ingen oroa sig över att Barnmorskorna på TV skräms!

Slutklämmen i texten ”Det är dags att resa sig upp från förlossningsbritsarna!” är antagligen en bildlig uppmaning, men låter lika illa som vore den bokstavlig. Tonen är enligt mig genomgående och går skrämmande mycket hand i hand med attityden att graviditet är ett normaltillstånd och att alla gravida ska leva precis som vanligt, streta på till nästan vilket pris som helst. Allt annat är svagt och inte "feministiskt" nog.
De flesta har helt normala graviditeter och hurra för det!
Men när en graviditet är långt ifrån regelrätt, när man vet att kroppen har svikit förut och kan svika igen och man därför har fler förbud än fingrar känns det oerhört provocerande med uppmaningar som dags att resa sig...
Det är inte svagt och ett mått på att ”kvinnokroppen inte duger” när den födande skriker.
Det är inte svagt att behöva och ta emot hjälp av läkare och andra som erbjuder den.
Det är inte svagt att ligga kvar på britsen!

Skriver Jonna Vanhatalo

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jättebra skrivet!! Och grattis till hjärtat som slår :-)

/Kristina

Ditte sa...

Bra skrivet, Jonna! Nyanserat och välformulerat!

Madde (maddepladder) sa...

Hellu Jonna!

Jättebra text, korkat av dom att inte ta med den i debatten så det hade kunnat bli just, debatt!

Själv har jag nu flyttat och har varit utan internet i en vecka så nu som först har jag kunnat kika in här och se hur det går för er men jag har tänkt på er och undrat och hoppats! Blev så lättad när jag såg att allt va bra och att Mini växer och frodas!

Många kramar från Madde

Meryl sa...

Lysande skrivet! Jag blir galen på fega tidningen som inte tog med det!

Grattis till ett lyckat UL idag!

mrsjones sa...

Blir så där arg o ledsen så jag blir tårögd, arg på Aftonbladet som borde tagit med artikeln och ledsen när man ser den verklighet som är vår, som ingen vill prata om... Massa kramar! Och grattis igen till minis hjärtslag!

Lilla J sa...

Bra skrivet! Synd att de inte tog med den, många hade säkert haft nytta av att läsa!

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Mycket bra skrivet!!!

Lina i Malmö sa...

Jätte bra artikel du skrev!

Anonym sa...

Jättebra skrivet. Synd och typiskt att de inte ville ta med den...