Dag fyra. Gillar inte alls det faktum att jag varje dag ett ganska stort antal gånger tänker på vilken dag det just då är. Hela (de lediga i varje fall) dagarna i princip går åt att konstatera var i den förbaskade cykeln jag befinner mig. Snacka om att få tiden att gå långsamt, samtidigt som det på många andra sätt bara susar förbi. Tiden och med den livet, medans jag räknar dagar.
Dag fyra idag alltså. Ca 14 till ägglossning och därefter 11 nya till den beräknade icke mensen som hittills alltid varit väldigt beräknad men ännu inte det minsta icke. Det är 25 dagar av mitt liv som kommer ryka fram tills nästa gång och jag kommer vara 25 dagar äldre, rynkigare och närmare min och andras död. Muntert värre. Måste se till att göra något som blir värt att minnas under de kommande veckorna. Sitta på allt degigare rumpa och vänta är inget att skriva en bok om sen. "Vad gjorde du när du var runt 30 nånting?
-Väntade..."
Det är så lätt att på papper eller skärm skriva och lova uppryckningar, men jag vet att morgondagens första tanke kommer vara -dag fem idag. Jag får helt enkelt brodera in mitt liv mellan dessa hållpunkter. Försöka trivas med mina dagar, mig själv och omgivningen, göra skoj saker, skratta så mycket jag orkar och bara vara.
Dag fyra har trots att den anslutas lite trist på degen varit en riktigt trivsam och bra dag. Jag har gått hand i hand med min snygging till man på stan och agerat klädkonsulent åt densamme, druckit gott kaffe på fiket, ätit supergod mat inkl. efterrätt och hissat mig upp och ner i sängen (piggar alltid upp).
Idag har jag blivit en hel dag äldre. Men så är jag också en lika lång sådan närmare den dagen då min bebis kommer komma till mig. Så kan man ju också försöka att välja att se på det. Och lyckas man med det, ja då finns inte mycket mer att tillägga just nu.
2 kommentarer:
Även om jag inte vet hur det känns för dig i din situation som du är i just nu, då jag själv tyvärr inte ens kommit så långt i mitt liv som till att försöka bli med barn.
Så känner jag igen mig i allt du skriver. Då jag faktiskt också mår dåligt, fast inte av exakt samma sak, men varendaste sekund, varendaste dag, går åt till just det som jag mår dåligt av, det är helt omöjligt för mig att släppa det.
Så jag tänkte bara tipsa dig om en sak som jag faktiskt tyckt varit lite bra. Och det är att jag varje kväll skriver ner några saker som jag har gjort som varit bra (typ. hjälpte granntanten med att bära upp dom tunga matkassarna ..Grymt Snällt gjort av mig!), och även några saker som har hänt som varit positiva (typ. Åt god mat med min älskling).
Jag brukar även skriva 2-3 saker som jag är tacksam för (tex. Tack för att jag har sån otroligt skön säng att sova i).
Sen brukar jag lägga min bok med detta uppslaget jämte sängen, så att det är det första jag ser även när jag vaknar. Då brukar jag se till att läsa igenom vad jag skrivit innan jag går upp.
Låter kanske lite knäppt, men det har gjort att jag faktiskt övat upp att tänka på just dom positiva sakerna precis innan jag ska sova och jag då även blir påmind om just dom positiva sakerna när jag vaknar på morgonen.
Vissa dagar när jag mår riktigt dåligt och inte kan komma på en endaste positiv sak att skriva, då brukar jag läsa på någon sida i min bok där jag har skrivit just något roligt som jag har gjort, innan jag tar och lägger mig för att sova. Sen läser jag samma sak när jag vaknar på morgonen.
Ville bara tipsa om det här. För även om det kan kännas skitfånigt att göra en sådan här sak varendaste dag, så känns det ändå lite lite bättre.
Man påminner sig, mitt i eländet, om att det finns saker att vara glad och tacksam över.
Det gör ju självklart inte att det man tycker är jobbigt blir mindre jobbigt. Men man får lägga fokus på det som är lite bra, varje kväll och varje morgon. Och bara det är ju positivt!
Ta vara på dig!!
Rycka upp...
Det är de fulaste ord jag vet. Sägs av såna som endera aldrig upplevt nåt svårt, eller som helt enkelt förträänger. Krymper lite mer varje dag i sin vägran att fejsa sej själva.
Fixering är svårt. När en enda sak fyller varje stund. Eller åtminstone färgar varje stund. Inte bra.
Jag är där själv nu, med ett sjukt barn. Inte fysiskt dödssjukt, men sjukt, så sjukt.
Mitt vackra barn har en personlighetsstörning, skär sönder sej, vill dö - inte alltid, men ibland. Hon behöver hjälp, men har hittills inte fått nån. För att hon har ansvarstagande förädler (= jag).
Jag har nu, bara månader innan hon ska fylla 18, "slutat" vara ansvarstagande förälder. Har jag ju inte. Men officiellt. Så nu får hon hjälp. Tror jag. Otaliga turer in på slutenvården. Ingen stöttning från öppenvård eller soc.
Hur det går? Trasig mamma. Trasig familj.
Vad som kan hålla uppe?
Att se alla de udnerbara jag har omkring mej. Som faktiskt älskar mej i min ynkedom. Och henne, trots hennes oberäkneliga grymhet.
Jag önskar så att ni kan få ett litet barn, du och din älskade. Det är, trots all ångest, alla rädslor, allt som kan gå åt helvete även efteråt, en rikedom, omätbar.
Skicka en kommentar