Jag börjar gråta när jag läser i tidningen idag om lille Albin som kom till världen flera månader innan det var tänkt.
Han var lika gammal och lång som min Dante (där både gammal och lång kan ifrågasättas som ordval) men vägde 60 gram mer. Min Dante somnade in precis när han vaknade medan lille Albin överlevde och lever. Han mår bra! Han är fyra månader idag. En liten kille som trotsat allt för att stanna hos mamma och pappa. Jag gråter, men inte så många ledsna tårar för min Dante denna gång utan lite gladare sådana för Albin. Denne tappre lille kille. Jag blir så lycklig av att läsa om dessa små mirakel. Albin är en hjälte. En kämpe.
En kämpe är också min Dante! Han är den tappraste. Så klart han är. I mina mammaögon finns inget vackrare eller tapprare än min Dante. Han hade en chans han också. Nu blev det inte så. Omständigheterna ville annorlunda. Men att Albin lever, gnyr och fäktar med armarna betyder att vi i alla fall hade en chans, min son och jag. Det var inte i onödan vi kämpade, det hade kunnat gå. Men nu gick det alltså inte.
Fast som vi kämpade! I två veckor buffade han piggt i min mage efter att det mesta vattnet hade gått, som för att försäkra mig om att allt var bra därinne. Och det var det också. Ett tag. Men sen irrade sig en elak bakterie in och startade det som blev början till slutet. Det gick inte längre. Dante ville ut så inte jag skulle bli sjukare. För honom var det redan färdigt. En sådan liten minimänniska hade omöjligt kunnat överleva den infektionen.
Men att Albin lever betyder att vi hade en chans i alla fall!
(Jag fick symptomfri urinvägsinfektion under graviditeten, vilket var orsaken till att vattnet gick i förtid. Detta är väldigt ovanligt, men händer.
Gravida kvinnor får lättare UVI, men det är inget som testas i Sverige. I många andra länder är urinprov en obligatorisk del i läkarundersökningen av den gravida. Ofta flera gånger.)
8 kommentarer:
Ja visst är de små fantastiska underverk...en kompis till mig fick en lten tjej i v 23 hon fyller 1 år nu i dagarna...de är fantastiskt
(att hon innan det fick ett barn i v 22 som inte fick stanna kvar är en annan och sorglig historia som nu lilla E överglänser även om jag inte på minsta sätt tror att deras förstfödda någonsin kommer att glömma)
Jag tycker att du är en kämpe.på riktigt och det skriver jag inte bara för att vara snäll.
Ditt mod, öppenhet och framför allt din optimism är en förebild för mig och säkert för många andra.
många varmar kramar,
vicky.toria.
Vilken liten hjälte!
Oj... Min lillkille vägde 390 och var 30 cm lång (väldigt lång för sin vecka) och han föddes i v 21+5.
Vi fick ingen chans att kämpa. Infektionen gjorde att det gick fort. Men man blir ju glad för att det faktiskt finns små skruttar som faktiskt klarar sig.
Tänk vad lite det kan skilja...
Tänkte på dig och Marcus när jag såg den där artikeln igår.
Att en sån liten kan vara så stark.
Många tankar till dig, Marcus, Dante och Liten.
Va fint du skriver om Dante, och om dina känslor!
KRAM
Hej Jonna
Det är nu länge sedan jag skrivit någon kommentar hos dig, men jag tittat till dig då och då... *ler*
Även jag har skrivit om Albin. Du skrev flera gånger till mig att du tyckte jag skulle starta miin egna blogg, det har jag nu gjort. Jag har även varit i kontakt med reporter som skrev om Albin... vi får väl se vad det blir för fortsättning på det.
Det är bra at du skriver, att du inte tystnat och att debatten kanske äntligen kan komma igång. Vi är många som har erfarenheter som måste lyftas fram.
Jag har faktiskt varit i kontakt med "mitt" sjukhus och min läkare där.. vi har gått igenom allt som hänt med graviditeterna, vården och bemötandet. Det var mycket som de aldrig tänk på som hon ville ta med sig till kollegiet för att kunna förändra. Det går att påverka, men det har tagit 3 år att komma dit jag kommit idag.
Våra barn var krigare, glöm inte att Vi är mödrar och fäder till dessa krigare i Liv
Anna, mamma till änglarna Hampus och Thomas och storebror Dennis
Det hjälper ju inte dig, men det kanske ändå glädjer dig att höra att på mitt MVC så togs det urinprov vid vartenda besök... otroligt synd att det inte är så överallt. Men man kan ju hoppas att det sprider sig. Det är så enkelt att testa, och det kan bespara oändligt många tårar.
Skicka en kommentar