två år sen ett plus

För exakt två år sen idag, en lördag då, gick jag till apoteket och köpte mitt livs första graviditetstest.
Det snöade och var vitt överallt.

Med mössan dragen långt ner över öronen pulsar jag bestämt fram i snön.
Väl framme smiter jag snabbt in och börjar speja mellan hyllorna. Där. Intim. Dit ska jag. Generat lägger jag fram testet upp och ner framför kassatanten. Är absolut inte pryd i vanliga fall men nu rodnar jag och börjar genast påminna om ett stoppljus. Ser mig oroligt omkring, hela tiden beredd på att någon ska avslöja mig som det sexmonster jag tydligen är, men ingen bryr sig. Inte ens kassatanten som trött mumlar fram priset och jag betalar. Stoppar sedan raskt ner påsen i väskan innan jag småspringande tar mig hem.
Fortfarande med röda kinder låser jag in mig på toaletten. Tanken är att jag fort som blixten ska göra testet för att få det bekräftat. Att jag inte är gravid. För det kan jag väl inte vara? Nä inte så här plötsligt efter ett och ett halvt år. Klart det kommer bli minus. Eller kanske.. ändå... Efter att noga ha studerat instruktionerna lyckas jag äntligen kissa i rätt ände på den där manicken och grips omedelbart av panik. Lägger ifrån mig testet och springer ut till M, som fattar noll och pekar på byxorna jag ännu inte dragit upp ordentligt. Darrande säger jag vad jag köpt och att det ligger därinne påkissat och klart, men att jag inte vågar titta. Han blir lite skärrad han också, men döljer det väl. Tillsammans står vi där och smygtittar mot toan. Till sist går han, som den man han är, in och tar sig en ordentlig titt. Ensam står jag kvar och skakar och nästan gråter. Vet inte om jag ska vara glad, rädd, orolig eller vad. Det bara känns så himla mycket av allting! Står där och väntar. Och väntar.
Efter en mindre evighet hör jag så äntligen min älskling ropa:
Älskling: "Vad ska det vara för nåt?"
Jag: "Vadå vara? vad är det?" ropar jag frustrerat tillbaka.
Ä: "Jag vet inte." blir det uppgivna svaret.
J: "Är det ett streck?"
Ä: "Ja"
J: "Ett lodrätt?" (hoppas hoppas...)
Ä: "Beror på hur man håller det" (Aarrgghh, män!)
J: "Men är det ett plus?" nu är jag märkbart irriterad på samtalets utveckling. Vad fan? Han måste väl fatta hur man håller saken?
Ä: "Ja, kanske..."
Nu stövlar honan in. Så här kan vi inte ha det. Vår eventuella framtid finns på den där stickan och jag vill veta nu. Sliter pinnen ur händerna på min underbare frågetecken till man och ser direkt... ja vad ser jag? Det är ett plus. Eller är det det?
"Visst är det ett plus?" Frågar jag osäkert.
"Ja, jag sa ju det" svarar han. "Men vad betyder det?"
Får en total black out. Fattar plötsligt ingenting. Plus är väl bra? Gravid? Eller? Fumlar med instruktionerna. Jo! Det står ju här. Plus är gravid.
"Jag är gravid" utbrister jag.
"Få se" han börjar fumla med instruktionerna, jämför med teckningarna och konstaterar efter en stunds noga studerande "Visst, gravid. Du är gravid. Vi är gravida!".
VI är gravida. Konstaterandet följs av diverse lyckoscener med skratt, skrik, tårar och en och annan trumpetsolo (om det hade varit på film). Vi återgår hela tiden till testet för att kolla att det verkligen är ett plus och kvar där det ska. Och det är det ju. Ett fett plus.
Mitt i denna enorma glädjeyra kommer ändå den alltid lika ovälkomna oron smygande, tänk om det är fel på testet? För det händer ju titt som tätt. Har jag läst nånstans. I Vecko Revyn på 90-talet eller nån annan säker källa. Vi beslutar oss för att gå och handla ett test till. För att vara helt säkra. Man vet ju som sagt inte. Hand i hand promenerar vi där i snöyran första gången som potentiella blivande föräldrar. En mamma och en pappa. Allt känns helt overkligt. Och så underbart! Förstår just där och då uttrycket gå (eller svävar man?) på rosa små moln, för det är vad jag gör! Visst vi måste kolla igen så vi vet helt säkert, men inom mig står det helt klart att nåt börjat växa i mig, ett litet frö av kärlek gror därinne. Jag vet! Tittar på min man. Han vet! Men bäst att kolla en gång till.

Vi köper dubbelpack och väl hemma gör jag testet igen, världsvant, som om jag aldrig gjort annat. Vi väntar angivna minuter och går sedan in och tittar. Japp. Plus igen. Det var där egentligen redan innan jag hunnit lägga ifrån mig det och nu syntes det ännu starkare. För att vara helt säker tar M testet och jämför med teckningarna igen. "Gravid" konstaterar han till sist stolt. Jag bara fnittrar hysteriskt. Ett till. Vill göra ett till test! Tredje gången gillt eller vad man säger? Vi kommer slutligen överrens om att eftersom vi faktiskt har ett kvar och aldrig testat minus (det kan ju vara fel i tillverkningen så att alla test visar plus?) så bör min älskling ta nästa och sista test, för om kvaliteten är bra bör det bli ett minus nu och då är ju saken den där populära biffen. Och så sker. Ett fett minus pryder denna sista gång stickan och faktum kvarstår, vi ska bli föräldrar! Mamma och pappa!
Ett oändligt efterlängtat litet liv hade flyttat in i mig!
Ett litet liv som förändrade våra.
Ett litet liv som älskades av mamma och pappa från första antydan till lodrätt streck och som alltid kommer vara älskat.
Ett litet liv som senare kom att få namnet Dante.
Ett litet liv som slocknade alldeles för tidigt.
Ett litet liv som aldrig glöms bort.

Älskar dig min vackre lille prins!
/Din och älskade Litens mamma

Två år och ett sjuttiotal tester senare (ja jag vet, det ÄR knäppt att tom testa efter att mensen kommit) längtar jag så efter den där högvinsten igen. Det kommer aldrig bli riktigt som då. Men det kommer bli bra. Fint. Underbart.
Bara det blir.