bebis i famnen

Låter som en fantasi, en dröm eller kanske en mardröm, beroende på vilket mitt humör är. Men det är faktiskt helt på riktigt. Jag höll en bebis idag! Jättelänge höll jag honom. Första bebisen jag ens tittat ordentligt på, för att inte tala om att ha rört vid sen Dante förlorades för snart två år sen. Sex månader gamla Frej satt i min famn, pruttade i blöjan och drog mitt hår och det var helt fantastiskt.
En gammal kompisbekanting kom vid lunchtid in med sin lillkille i bilbarnsstolen och jag höll på att ramla av min. Trodde ett litet utbrott var nära och tårarna brände som lödkolvar bakom ögonlocken ett par snabba sekunder. Blev yr och svettig. -Oj oj oj sa jag och satte mig på huk. -Det här kunde blivit jobbigt. Men pappan bara log försiktigt och sa -jo ja, vi tänkte det men sen... ja. Fast då kände jag plötsligt hur rätt det var och vad skönt det kändes att inte bli runttassad. Hade jag fått frågan om babybesök imorse hade jag vänligt och ännu bestämdare avböjt. Inga sådana här tack. Jag är känslig nu. En annan gång. Kanske aldrig. Men när en liten Frej med runda kinder oanmält dyker upp i dörröppningen och nyfiket tittar på mig var jag bara tvungen att ta upp honom. Inga tårar kom (jag är visserligen kungen av ihopbitning) men det kändes framförallt inte jobbigt alls och där satt han sen en lång stund i mitt knä. Tog ett foto på oss med mobilen och skickade till Marcus. Fick ett nervöst svar: He he. Men vems är det? Som att risken att jag blivit knäpp och snott en från gatan var överhängande. Han är söt min M.

Nu har jag alltså sett och hållt en bebis och jag känner mig starkare än på länge, samtidigt som jag är helt skakig och lite kallsvettig fortfarande. Det var nog mer omtumlande än jag först förstod. Det här räcker för ett tag känner jag, men jag hoppas på nytt babybesök rätt snart igen.
Hoppas min bebis känner att mamma är redo nu. För det är jag. Jätteredo är jag!