dunka lilla hjärta där

Det är leta-hjärtljud-dagen idag. Om en timme åker vi. Jag ber och hoppas på bra besked. Tror på det till och med, det gör jag just nu. Men ändå är jag såklart nervös. Man kan bara vara så mycket positiv och hur skulle man kunna inte vara livrädd för åskan om man blivit knockad av blixten två gånger? Fast trots det tror jag. Mini känns så tydlig. H*n är vårt lilla barn och klart vi ska få se hjärtslagen idag!
Nästa koll är redan om en vecka och sedan är det ca två till nästnästa och därefter ytterligare två till nästnästnästa och mer eller mindre så kommer det vara resten av tiden som vi hoppas är lång.

Eftersom hösten kom igång direkt på första riktiga semeserdagen idag har jag fyllt skåpet med te och soppor. Känns nästan, med betoning på det, lite mysigt att sitta inne och kura även om det är med lika delar sorg jag gör det. Klart solen hade varit mer välkommen. Hatar att behöva frysa i juli och blir som alla andra lika förvånad varje gång jag gör det. Vi är hjärtvättade med härligheten fyra årstider, även om dessa försvann för ett bra tag sen. Det är som en enda lång höst numera, med små korta glimtar av snö eller sol -om vi har tur, men det är som vanligt inget att ta för givet.

Hursomhelst.
Om jag får be om några tummar gör jag det. Mellan klockan fyra och fem är behovet som störst. Så hörs vi sen igen.