höstplanering

Vi hade en underbar dag igår. Var och åt lunch på en uteservering i stan efter att ha hämtat Marcus och sedan tog vi det lugnt här "hemma". På kvällen var det grillning och vi (läs M och jag) ansvarade för biffarna, fast med hjälp av både mamma och pappa som upprepade gånger kom och kollade till oss och vårt grillande och lika bra var nog det. Gott blev det i alla fall till sist!
Nu har jag för en stund sedan varit och lämnat älsklingen vid tåget och lite vemodigt känns det. Fast jag ska ju hem imorgon redan så det får gå.. Saknar hårbollarna också. Det är skönt att vara iväg men lika skönt om inte snäppet skönare är det att komma hem sen med.

Jag har sovit gott här, riktigt gott. Somnat som en stock och sovit länge med bara snabba avbrott för en kisspaus eller två, men inatt gick det inte. Vaknade efter bara fyra timmars sömn och där låg jag sen och vred mig. Började oroa mig för jobbfanskapet och kunde inte sluta. Skit också. Hoppas det inte blir till en vana igen. Har ju semester nu. När väl semestern är slut ska jag inte jobba längre än en eller två veckor tills jag blir sjukskriven (om allt går bra) och det är väl det jag oroar mig för. Rubbad som jag är. Finns ju tusen viktigare saker att tänka på och nojja över men ändå funderar jag kring hur de andra ska ha det där. Som om jag skulle vara så oumbärlig. Men det är mycket som känns ruttet just nu med vissa (viss) som jag nämnt här tidigare och som jag ständigt önskar trevlig enkelresa till långtlångtbortistan nånstans. Det finns en oro inte bara för hur mina kära kollegor ska lösa det när jag är veck (vilket dom säkert fixar helt galant, kanske) utan även för att om eller när jag blir borta så kan det vara det for good. Om bara någon får bestämma... Ja ja. Så får det vara i så fall. Sen så är det svårt att inte tänka på hur FK kommer bemöta mig när det blir dags. Skräckscenariot är att jag eftersom jag inte kan återgå till arbetet inom viss tid blir tvingad att i sängläge söka nytt jobb. Eller det skulle inte ens förvåna om jag inte ens får sjukskrivningen godkänd. Graviditet är ju ingen sjukdom. Fast då ska jag bråka så länge jag orkar! Riktigt jävla mycket ska jag bråka. Och det mina vänner är inget hot, utan ett löfte.
Men nu har jag semester och ska inte tänka mer på det. Sen ska jag se till att baka klar liten Mini. Det är det absolut viktigaste. Skitsaker som jobbet och försäkringskassan får vila! Liksom jag. Har hyllorna hemma fulla av DVD-boxar som jag ska ta mig an precis som den italienska språkkursen jag länge funderat på. Ska även börja sticka. Liten Mini ska inte frysa när h*n väl kommer. Så jag kommer ha fullt upp i höst. Ingen nöd går på mig.
Fast först är det UL på torsdag.