längta barn

Som ni vet har jag svårt för begreppet "skaffa barn". Folk slänger med det hit och dit och jag har förståelse för att det är lätt hänt, att man pratar om tiden då någon är redo att försöka få barn som att nu är det dags att skaffa. Men det gör man inte. Man skaffar inte barn! Återigen så förstår jag om man kanske säger det utan att riktigt tänka sig för men att på allvar och upprepat prata (eller skriva som jag ser många coola morsor göra) om att skaffa och åter skaffa åt höger och vänster, det låter så illa i mina öron och känns fruktansvärt nonchalant och respektlöst mot det lilla livet man drömmer om.
Visst är det så att jag är lätt skadad efter ett förtidigt fött, dött barn, sent missfall, otaliga misslyckade försök och sedan provrörsbehandling, men jag måste faktiskt säga att inte ens innan allt det hade jag någonsin tänkt skaffa barn, även om jag säkert råkat använda ordet nån gång. Har istället längtat efter, så länge jag kan minnas och absolut trott att det skulle vara enklare än så här att få men att skaffa, nej, det gjorde jag med mina katter. Kattungar skaffar man, liksom bil, eller hus om man har råd.

Så läser jag i tidningen idag ett reportage om Martina Haag, som jag inte tidigare har ansett något särskilt om, aldrig läst och tack och lov bara sett ett par gånger på film. Eller jo, jag följde henne på hennes blogg för ett halvår sen när hon hade gått över tiden med sitt fjärde barn och hoppades allt skulle gå bra, vilket det gjorde och en underbart söt liten tjej föddes. Men i övrigt har jag ingen större koll på vad eller hur hon är, mer än att det ofta verkar vara så cool och latjo med henne som med så många andra storstadsmammor, eller att det åtmistone är ett sken de ofta vill ge av sig själva.
Hursom, i dagens reportage läser jag något som sticker till i mitt öga och det är hennes lätt kalla resonerande vad gäller det här med barn. Bland annat får jag veta att första barnet var den största omställningen och visst, så brukar det ofta vara men sen kommer slutklämmen som får mig att frysa "-Alla barn därefter var som att skaffa ytterligare en katt". Och så här resonerar hon enligt artikeln, inget skrattar Martina, eller skojar hon till det, hon bara resonerar. Martina skaffar tydligen barn som vore de katter. Kul för henne kan tyckas, att hon iaf inte har svårt att få barn, men sorgligt ändå på något vis. Även om man rent praktiskt kan göra och få barn på löpande band (=skaffa) så önskar jag alla, utan att låta som en moralpredikande knasboll, en attityd om att varje liten efterlängtad ny människa som blir till är ett eget mirakel och bör behandlas och betraktas som det. Alldeles för många barn i världen far illa för att man ska underminera deras värde ytterligare. Jag tror och hoppas egentligen att hon inte menar det där med varje barn var som att skaffa ny katt, men nog låter det illa, och allt säkert bara för att inte förlora sin position som en av de coola och latjo morsorna.

Men det kanske bara är jag som är känslig...