lyckat UL

Först, i något som kändes som en hel evighet, såg vi inget. Eller jo vi såg Mini ligga där, men oroväckande stilla. Mina ögon letade febrilt efter det där flimret som antyder hjärtslagen men inget. Började vant förbereda mig på det värsta och hann tänka att om det går illa nu så behöver vi nog inte tänka på kista i alla fall.
Läkaren Nina rörde UL-staven med van hand över magen och till sist pekade hon och utropade -där har ni hjärtat. Och som det flimrade på. Vilken lättnad! Minis hjärta slog sina slag precis som tidigare och exact så som det ska göra ett bra tag framöver.
Efter en stunds buffande började lilla älsklingen att röra sig också, snurra runt, sparka och boxas med de små armarna. Vi hade tydligen stört mitt i tuppluren. Helt fantastiskt var det att få se sitt älskade barn sväva runt runt runt. Det såg så fridfullt ut och jag kände mig så nöjd och glad att jag ett tag trodde jag skulle börja skratta alldeles för högt. H*n såg ut att trivas i mammas mage, helt klart att h*n gör. 38 mm bebis ligger där och bara växer. Inte ens stort som ett s-märke men redan så älskad.

Mamma älskar dig lilla liv!