stolt och nöjd

Jag ringde! Det tog sina krafter men nu är det gjort. Låter säkert hur fånigt som helst men jag har verkligen inte sett fram emot det samtalet och skjutit på det in i det längsta, fast nu är det som sagt historia och jag är så stolt över mig själv att jag inte vet vilket ben stå på.
Pratade med en trevlig barnmorska som dock inte kunde ge mig en tid direkt, misstänker att röda lampor började lysa hos henne när hon hade letat och läst i min journal. Hon skulle prata med sin chef och återkomma så att det skulle bli bra från början. Sedan ringde hon upp och erbjöd en tid och en BM som jag tyvärr har träffat under Dante tiden, sa det och tiden ströks. Hon skulle åter kolla upp och höra av sig nästa vecka. Visst sa jag, ingen brådska, för det har jag ju inte. När vi var till vetris för att vaccinera storkillen Stella hade hon ringt igen och erbjöd nu en tid den 1 september hos henne själv. Vilket känns ok. Har ju inte träffat henne tidigare och hon måste ju nånstans ha känt sig redo att ta sig an mig trots min historia så det blir förhoppningsvis bra. Men 1 september? Ingen brådska sa jag visserligen, men det är rätt sent ändå för inskrivning, eller? Kommer ju då vara i v 16-17. Om allt går bra. Fast jag har ju mina träffar med läkaren så det får nog räcka för nu. Får se hur vi ska göra sen framöver bara, hoppas hon (barnmorskan) själv kan erbjuda hembesök, något jag hört andra i min sits (ligg) fått. För det blir nog för mycket travande fram och tillbaka att både åka dit, mäta tapp och lämna prover och sen att träffa BM om jag nu bör ligga så mycket som möjligt och absolut inte gå längre än några meter.
Men en dag i taget.
Imorgon blir det bilutflykt!