tisdag 24 februari 2009

en glupsk liten grabbhalva

Så var första turen med barnvagn avklarad. Det tog sin lilla tid att få ner åbäket men väl ute kändes allt super! Vi turades om att köra och bytte hela tiden diplomatiskt efter en viss sträcka. Den är så lätt och fin vår tjusiga Nitro i grönt och Milo Santino verkade verkligen gilla att åka i den, han sov hela vägen till BVC och hem. Lite kinkigt blev det när alla kläder skulle av och han skulle på vågen och huvudet skulle mätas, något som inte var roligt alls. Desto roligare var det för oss att få veta att han och vi med honom numera är bärare av 3 360 fantastiska gram! Som han växer vår älskling och jag kan härmed helt lägga oron för min mjölk på hyllan, en annan vill säga. Det finns tydligen massor och han äter den uppenbarligen också.

Nu ska vi sjunga finska ramsor och gosa om bara pappa släpper honom.



Till Katarina i kommentarerna:
Vilka veckor är det jag räknar och du så kraftigt stör dig på? Och på vilket sätt låter jag genom detta vår son för alltid växa upp i skuggan av syskonen?
Jag blir uppriktigt ledsen över sådana påståenden, hur ogenomtänkta och fel de än är.

56 kommentarer:

Anonym sa...

Usch...bry dej inte om dumma kommentarer!!!! Låt inget förstöra det fina här på denna finastefinaste bloggen!!!!

Anonym sa...

Jonna du fiiina
skit i Katariiina!!!!=)

Anonym sa...

Jag vet att det är hemst omodernt och töntigt men en sån där Babybjörn bärsele som jag hade till mina barn var jätteenkel och bekväm att använda. Kanske du kan prova i smyg hemma? Mina barn ville också vara med hela tiden och var jättenöjda i den.

//Maja

Anonym sa...

Är det verkligen sant att någon skrivit så?!?!! Den personen ska inte läsa andras bloggar, spaciellt när empatin och förståelse för andra människor saknas totalt. Bry dej inte!!! Kram

Anonym sa...

Hej! Underbart med den första promenaden med barnvagn.Bra att lille Milo ökar i vikt.Det är underbar "gräddmjölk" du har.Må så gott!

Anonym sa...

hejsan hej .... OOhhh jag är så nyfiken på hur er lille Milo ser ut :-) har ställt denna fråga innan här på din blogg Jonna, Milo, kommer han att få ng finskt namn oxå??

Anonym sa...

Vad härligt att höra att lillknatten växer och frodas :-)
Var också på BVC med Adina idag och snart spränger vi 8-kilosgränsen här, vägde 7,9 kilo idag. :-)

Tycker ni gör helt rätt som väntar med att publicera bilder på underverket, ni ska göra det när det känns helt rätt.....bara för att ni har valt och bli "offentliga" är det absolut inget som säger att Milo Santino måste bli det också.

Stor kram från mörka Småland

Anonym sa...

Hej Jonna!

Härligt att läsa om Milo Santinos viktuppgång... :o) Jag var precis likadan själv med båda mina under ammningstiden... Oftast oroar man sig ju i onödan, men det är sååå skönt att få komma till BVC och få veta att det finns mjölk och framförallt att den räcker till... Härligt med en promenad med nya vagnen... Visst ÄR man STOLT där man går! Ha det bäst och hoppas du får ordning på allt med bärsjalen... Själv använde jag alltid baby björn-sele... Funkade toppen för mig! Just det jag kom på en sak till ang. ditt inlägg om att du fått bannor av BM på BB... Jag fick tipset av amningssköterskan (i samband med mjölkstockning) att använda en riktigt bra sportbh med så lite sömmar som möjligt! Även en ammnings-bh utan bågar kan ge mjölkstockning (jag fick det) Så en riktigt bra och stödjande sportbh rekommenderar jag!

Ha det bäst

Kramar från Åsa

Anonym sa...

Äsch, har du fått kassa kommentarer igen. Trist.

Jag kan bara inte fatta hur någon nånsin kan störa sig på din blogg, den är så harmlös.

Jag kan förstå att personer som inte är intresserade av graviditet och barn skulle kunna tycka att den är tråkig på sin höjd (som jag tycker om resebloggar eller motorbloggar eller vad det nu kan finnas för grejer som jag inte bryr mig om) - men provocerande???

Knas. Om man inte gillar det behöver man inte vara här.

Jag tycker att din blogg är jättemysig och varm, jag blir bara glad av den.

Trist att det finns så många negativa personer som inte fixar att det går bra för er efter så många år av motgångar.

Stå på dig.
Kram, Hanna

Anonym sa...

Jonna,
Många fina och en del konstiga kommentarer får du.
Jag förstår inte de som tycker att det är viktigt att se bilder på eran son. Eller att vi som läser på nått sätt blir illa behandlade för att ni inte tapetserar med bilder.
Det är ju verkligen helt upp till er! Milo Santino kan ju inte direkt bestämma själv och det är väl bättre att vara restriktiv än de motsatta.

Jag förstår inte heller kommentaren du refererade till idag. Jag tycker att det är JÄTTEFINT att ni hedrar minnet av era två förlorade barn. De vi älskar är en del av oss och att försöka förtränga dem tycker inte jag känns rätt. Tvärtom!
Lycka och sorg kan finnas sida vid sida utan att ta ut varandra. Ni älskar ju inte lille Milo Santino "mindre" för att ni sörjer hans syskon. Väldigt konstigt sätt att tänka.Det är klart att man kan fastna i sjuklig sorg och inte klara av att gå vidare. Men att "gå vidare" är inte att lämna och glömma. Det är klart att det kan bli än mer påtagligt vad ni förlorat när ni nu får ett barn och därmed svider hjärtat. Men det beror ju på att ni älskar alla era barn! Kärlek är faktiskt inte ett nollsumme spel!

Kram
My

Saga sa...

Hej!

Jag har oxå hittat hit. Är en ängla mamma till en älskad dotter! Så fantastiskt att eran gosse "hittat hem" till mamma & pappa *ker stort* GRATTIS!

Finska sånger det borde jag oxå sjunga. Minns bara Jänis istui maassa & Jaakko kulta *skratt*

//S

Anonym sa...

Härligt att höra dej berätta!!!

Grynets lag nummer 8:
Ta ingen skit!

Bra att du svarar på dumheterna!!
Linda

Anonym sa...

Hej Jonna!

Har inte läst alla kommentarer & tips du fått så detta kanske ngn redan skrivit om:
Prova att lägga en vetevärmare i vaggan en stund så att det blir varmt & gosigt att ligga där sen. Ofta när man lyfter bebisen från ett varmt bröst till en sval säng så vaknar de av det såklart.
Sen brukar det fungera bra att lägga tex en filt på sidorna så blir det lite trångt & mysigt. Ljud runtomkring brukar oxå fungera bra, då behöver man inte tassa på tå hemma själv heller.
En klocka som tickar under kudden kan oxå funka, lite som ditt hjärtljud.
Angående bärsjalen, trikåsjal är ju sååå himla mysigt. Jag tror oxå att du behöver knyta taightare & sprida ut tyget ordentligt överallt. Hitta ngn i din närhet som kan visa dig knytningen. Ska du till hemtrakterna snart så kan jag visa dig. :) ( gammal klasskompis som jag är ;) )
Kramar från Erica

Anonym sa...

Första promenaden, så mysigt! Och vad härligt att lillkillen äter så duktigt och går upp i vikt.
Vad gäller att visa bilder på honom tycker jag det är jättebra att ni väntar tills ni är redo för det och inte känner er pressade att göra det.
En sak bara: Är det inte dags att ta bort din widget (eller vad den kallas)? Om jag förstått rätt har den börjat räkna uppåt igen. =)
Ditte

Anonym sa...

Tips i amningsBhfrågan.
Om du köper en köp då en som man kan vika ner hela fliken fram inte en sån där tutten sticker ut genom ett hål. När bröstena spänner så liksom stasar den och trycker ännu mer och då gör det ont.
Har en från Lindex för 269:-, den är bra.

Anonym sa...

Nu väger han lika mycket som min dotter gjorde när hon föddes :-)

The Q of L'n'B sa...

Fortsätt gärna att räkna veckor i all evighet så att Katarina får nog och byter blogg! Det kommer ju aldrig vara så att stora stora händelser i våra liv (onda såväl som goda) inte lämnar spår och påverkar oss och de omkring oss. Men allt det där vet ju du och snälla snälla Jonna, låt det inte nå dig, låt inte Katarina spela någon roll.

Lisa sa...

Hej! Har börjat läsa din blogg alldeles nyligen och det är ljuvligt att läsa om ert barns första veckor. Jag känner så igen mig i all oro, i all lycka och all kärlek som svämmar över. Minns även vaknätter, läckande bröst och mjölkstockning (akta dej för drag och stress...) Håller med anonym i kommentarerna om Baby Björn. Funkade jättebra för mina tre och jag var aldrig rädd att vi skulle tappa dem. Visste inte ens att de var omoderna nu ;-) Hur som helst! Njut! Och när det blir tufft, försök tänka att det går över. Det mesta går över och något annat tar vid.

Ms Spider sa...

Ta inte åt dig, hon menade säkert inget illa utan var säkert bara inte så bra på att uttrycka sig i det här fallet. Kan ju varit den lilla grejen på bloggen, "Jonnas bebis x dagar kvar" hon tänkte på, och den behövs ju egentligen inte längre. Oavsett, döm henne inte för hårt. Hon kan ha haft en dålig dag.
Jaja, oavsett. Lycka till med lilleman. Och du, lyssna till ditt hjärta. Du kommer att få många motstridiga råd. Ta de som känns bra, ignorera resten.
Och det var mitt råd då :-)

Anonym sa...

Nämeeen, köpte ni en Emmaljunga:(
Fick för mig att ni valde en Tetuonia. Kan vi inte få se en bild på vagnen i allafall;) För oss vagnfantaster, hihi. Emmaljunga brukar inte kunna göra snygga vagnar så bevisa mig vetja:)

Anonym sa...

Jonna! Tråkiga kommentarer vissar bara hur trevligt och mysigt det är här hos dig. Jag kommer alltid att vara tacksam för dina ord. Ni gjorde det ok att sörja och att få kalla sig mamma fast barnen inte är här. Ni ger hopp om att våga igen och att det går. Du har provat och hittat olika vägar genom oron vilket har varit strålande och hjälpsamt. Gabriella i den varma afrikanska natten. Min mage är nu 13v+4d oron stilades av ett bra kub testet och hålt sig borta i hela 5 dagar. Firas med choklad trårta, ta en bit och må bra!

Anonym sa...

Visst är det fantastisk med första vagnsturen... ;-) Man går där stolt som en tupp(lr höna då) och tycker man är först i världen (som allt annat med nya bebben). Vi var livrädda för att gå över gatan och kollade NOGA åt alla håll.. och om det kom förbi en som rökte så nojjade vi över att han skulle slänga fimpen, missa att vagnen var bredvid och slänga den i vagnen. Så vi gick försiktigt, men pratade högt så alla skulle veta att vi kom och ingen skulle slänga ifrån sej nåt o liknande ;-)


Vi hade en vanlig babybjörn, superenkel att ta på och sätta i/ur barnet i och sonen älskade den!

Anonym sa...

Hej Jonna,

Jag blir uppriktigt ledsen när jag får läsa att Katarina har kritiserat och skrivit någonting så elakt. Det är sorgligt att det finns människor som har sån brist på empati att de kan skriva någonting så elakt och hemskt.

Jag blir så glad av att läsa din blogg. Du ger mig positiv energi av din fantastiska inställning till livet. Du är en inspirationskälla.

I svåra stunder när du får läsa så elaka kommentarer försök då minnas att du är en inspiration till mig och många andra.

Tack för ljuset du sprider på din blogg.

Ta hand om Milo (tycker det är bra som tilltals namn)noch Marcus. Det ni har är unikt.

Många kramar Rebecca

Anonym sa...

Härligt att lillpojken äter och blir stor.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker att Santino är ett fantastiskt fint namn .. och det håller jag på fortfarande. Men samtidigt så slog mig tanken nu att nog Milo är ett namn som känns italienskt men samtidigt lite finskt .. och nu även börjar bli ett namn som börjar klättra upp på topplistan över Svenska namn. Och den blandningen känns ju som väldigt passande för honom.

Tänk vilka förutsättningar han kommer att ha språkmässigt .. Svenska, Finska och lite Italienska kan komma in redan i uppväxten. :)

Vill föresten även säga att jag tycker att ditt efternamn, Vanhatalo, är är helt suveränt fint. Och Milo Vanhatalo låter ju fantastiskt. Fast det var väl Birro ni tänkte er att han skulle heta?

Anonym sa...

Hej Jonna!

Du får många fina kommentarer och en del märkliga och t.om dumma.
På tal om alla råd, så läs dem och gör sedan det som ni anser bäst. ***Tappa inte bort er själva i alla råd.***
Vill ni inte visa lilla sonen på bild så gör inte det.
Han är ju alldeles nyfödd. Såklart att han är finast i världen, det fattar vi utan foton.

Njut av er lille Milo Santino och strunta i knaskommentarer som Katarinas. Hon kan väl strunta i att läsa din blogg om hon stör sig!!!

Mys på med lillen och visst är det underbart att smeka de små fina söta fötterna. Tycker det är det goaste på hela bebisen.

Och kärleken till barnet vet inga gränser, man nästan sprängs till slut.
***Kramar***

Anonym sa...

Hej Jonna och Milos Santino! Ser att det är full fart hos er;) Blir så glad över att läsa om allt som händer och inte händer. Ni är värda all lycka du och Marcus. Glupska barn är glada barn tror jag. Log lite åt att ni måste "bekräfta" att Marcus är pappa till lillemannen;) Den där extra ringen är tydligen ett hinder för snedsteg *asg*. Vi fick ju göra samma sak med första dottern, men andra, 2 år efter var vi gifta och behövde inte gå dit *ler*. Jaja, sådan är byråkratin.
Sköt om er nu och ha det gott i stugvärmen. Och kom som sagt ihåg Grynets lag "Ta ingen skit". Kassa kommentarer får man tyvärr ibland. Hedra era tre barn, jag tycker ni gör rätt;)
Kramenbananen

Anonym sa...

Om du visste hur mycket dumt jag fick och får höra. Mina barn är vuxna nu men är så glad att de har sin änglabror.
Dessa människorna kan aldrig förstå!!!
kramis Christina

Anonym sa...

Räkna veckor, dagar, timmar, minuter... Jag känner som du. Varje millisekund ÄR viktig. Min Hanna som nu är åtta månader, sex dagar och sju timmar ställde sej upp själv idag. Det är stort, allt sånt är stort! Det är bra att du bemöter kommentarer men lova att du låter det rinna av snabbt som du blir illa berörd av. Min dotter sover direkt på ett fårskinn. Det funkar bra, det går att tvätta i maskin. Jag har fått lära mej att ull är lugnande. Bädda med fårskinn, yllefilt osv. Hoppas att sonen kommer till ro, även på nätterna. Stor kram från Åsa

Anonym sa...

Babybjörn bärsele är mitt bästa tips alla kategorier! Av allt vi köpt till våra tre barn finns det ingenting som blivit så välanvänt. Den där selen är helt suverän. Våra barn har BOTT i den tills de börjar krypa! :-)

Anonym sa...

jag "stör" mig på(snarare blir bekymrad) att din rädsla aldrig verkar ta slut,du är inte i 40+0-du är mamma nu-till en underbar bebis.njut av det istället för att hålla räkningen på vad som kunde ha varit.
och jag förstår att tidigare hemskheter inte glöms bort men låt det inte ta över,nu har ni ett barn,lev i nuet nu.
Katarina

Anonym sa...

hej!
jag tycker inte att "dumma kommentarer" förstör,tvärtom är det bra att folk vågar ifrågasätta.
jag har ju läst kommentarerna och det är ju inte bara den där "Katarina" som påpekar ditt räknande o förlusten av tidigare barn och vad detta kan innebära för bebisen i framtiden.
man ska aldrig glömma men gå vidare.
Eva-Lena Persdotter

Anonym sa...

Mysiga bloggen...så glad för er skull! Det är härligt att läsa här och se glädjen och kärleken som lyser igenom...

All lycka till er!

Pillargontanten sa...

Tråkiga kommentarer = tråkiga människor.
Strunta i det!

Läser också din blogg, då och då, och visst är det väl underbart med ett nytt litet liv :O) <3

Kan dock inte släppa, den dumma kommentaren, Växa upp i ksuggan av sina syskon, stackars de barn som föds som nummer två, tre, fyra, fem osv, i syskonskaror...
Men man älskar dem allihop lika mycket, själv har jag tre ungar och är lyckligt lottad med att inte ha behövt gå igenom det du gjort.
Kom I Håg, Du är mamma! Mammor är viktiga! Alltså är du viktig, både för Milo Santino och hans änglasyskon!
Kram Kram!

Anonym sa...

Hej Jonna !

På Alla Hjärtans Dag fick jag en gåva från ett av mina goa' barnbarn, Theo, 3 1/2 år. Det var ett stort rött pappershjärta, på ena sidan ett avtryck av hans hand och på andra sidan följande dikt:

** Det händer att Du blir trött på att jag är så liten,
Jag sätter märken på alla ställen
och gör Dig ganska sliten.
Men för varje dag blir jag större, ja en dag blir jag stor
och alla mina avtryck
blir bara svaga spår.
Här är mitt lilla avtryck
så du kan komma ihåg och förstå
vad söta händer jag hade
den gången de var små. **

Kram från en lycklig mormor.

Anonym sa...

Hej!
Jag har följt er länge, och nu känner jag mig manad att lämna ett litet avtryck. Först och främst grattis! till det mest fantastiska. Har själv en son på tio månader och hur klyshigt det än låter så... jag förstår inte var vi fann mening innan han kom! Vill slänga in en varning för babybjörnselar, som många tipsar om. Oergonomiskt för barnet, de hänger liksom rakt upp och ner och får fel belastning på höfterna. Dessutom sjukt obekvämt för den som bär - rygg och axlar tar stryk. Vi hade trikåsjal till sonen, men pappan fick aldrig till knytningen så att det kändes bekvämt. Därför skaffade vi en Manduca-sele, och HALLELUJA! Den var, och är fortfarande, guld! Vid nattning, vid gnäll, på promenader, vid matlagning, tvättstugebesök... Sjal i all ära, men så fantastiskt smidigt och bra med en bärsele som dessutom är bra och skön både för barn och bärare! Kan inte nog rekommendera den! Barnet sitter i grodposition, precis som små barn naturligt gör... Pelle sov, och sov, och sov... nära, nära, utan att belasta. Hurra för MANDUCA! Och nej, jag är inte betald för att säga det, jag är bara frälst. ; ) Vi använder den fortfarande, och kan göra länge till. Nå. ; ) Lycka till med allt!

Anonym sa...

Det där med att räkna veckor handlade väl om att du har den där lilla nedräknaren kvar, fast santino är född, det kan kännas lite obehagligt, om du fattar? Sen är det klart att det kan bli destruktivt att fastna i att älta hur gamla ofödda barn blev eller skulle ha varit osv, det handlar väl mer om att försöka leva i NUET o uppskatta det som faktiskt FINNS här o nu. Inte lätt alla gånger, men en uppmaning till oss alla. Jag känner ingen som inte förlorat någon nära anhörig, det sker förr eller senare, men hur man hanterar det är väldigt olika. Tragiskt när man fastnar i sorgen. Såg på tv om en mamma som förlorat ett barn i tsunamin o nu åkte tillbaks med sina nya barn (som alltså aldrig träffat sitt döda syskon) för att hedra det döda barnet. Det kändes som att det gick ut över de levande barnen, att sorgen präglade deras liv. Det känns inte rättvist mot dem. Det är väl det katarina menade med skuggan?

Anonym sa...

Lycka till med bärselen. Själv har jag, precis som en del andra här berättar om sig, använt den gamla BabyBjörn-selen. Funkade bra. Lätt ta av och på tyckte jag. Men får man till bärsjalen är det kanske bättre.

Anonym sa...

Ännu ett sovaivaggantips:när du bäddar mjukt under o runtomkring kan du ta ditt nattlinne,en topp eller ngt annat som luktar-lagom otvättat-gott av mamma o mjölk.Invirad i mammas t-tröja sover bebisar skönare än under nyinköpt bädset.Inte så snyggt på foto sen men oj vad jag minns den tiden med glädje!Hälsningar från Österbotten!

Anonym sa...

"Fast ska jag ta igen nu! Deras lillebror är så efterlängtad och älskad och kommer alltid få veta det! Om och om igen"
Tror du det är detta som Katarina stör sig på ??
jag tolkar det nog oxå lite som, stackare vad han har mycket att levar upp till !!!!
Sorry ....

Anonym sa...

fy för sådana kommentarer! du och marcus är värda all lycka och jag önskar er trygghet och kärlek med ert nya undervärk. kul att milo gått upp i vikt så nu är han väl nästan stor! många kramar!

Anonym sa...

Jag har tre barn och jag är säker på att du älskar dina tre barn lika mycket fast två är små änglar, vad spelar det för roll?
Och naturligtvis älskar man dem och kan eller ska inte sluta med det bara för man får ett levande barn.
Man slutar ju inte älska släkt och vänner för att de dör eller hur?
Har inte ens haft ett missfall själv utan fick jackpott tre gånger i rad.
MEN Jag har förlorat min barndomsvän hon blev 31år Och även min bästa vän i hela världen hon blev 32 år.
Så jag vet hur det är att sakna och älska någon som alldeles för tidigt rycktes bort från mig.
Ta hand om varandra, älska varandra!
Stora kramar Tess W

Anonym sa...

Det är ju "fantastiskt" vilka otroligt missunnande människor det finns alltså.

Otroligt lågt och egentligen inte värt att ens kommentera från min sida. Ville bara ge dig en puff i baken åt rätt håll. Det blir som i sandlådan när man var liten.

Bry dig inte.
DU vet ju hur mycket du älskar alla dina ongar!

Kärlek.

Anonym sa...

Tycker inte heller du ska bry dig om dumma kommentarer. Fast jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort. Jag har nu tvingats låsa min blogg eftersom en del människor är så himla elaka. Inte ens en mamma som förlorat ett barn får lov att vara ifred med sina tankar. Och varför ska man inte räkna veckor?!?! Det gör väl alla.. Fråga en mamma hur gammal hennes bäbis är och hon kommer förmodligen veta exakt på dagen hur många veckor hon/han är.
Massa Kramar till er ni fina Föräldrar. // Veronica

Anonym sa...

Hej Och grattis.

Såg att du fått trista kommentarer. Före jag fick barn levde jag mitt liv utan att knappt någon kommenterade det. Jag fick bor var jag ville, äta vad jag ville och välja vilken pensionsfond jag ville. Men när jag blev gravid hände något. Helt plötsligt var det helt OK för kända och okända människor att tycka allt möjligt om det som är mitt allra mest privata. Min kropp och hur jag valde att leva. Detta har inte minskat sedan barnen föddes utan snarare ökat.
Alla tycker något och jag upplever att det är så lätt att trycka ner andra mammor för att de inte gör som man själv gjort. På det sättet är föräldravärlden hemsk. Stå på dig och var dig själv. Det finns alltid människor som kommer tycka om allt möjligt.
Du är den allra bästa mamman för sitt barn.
P.S Läste Marcus krönika i Expressen. Hälsa att den var jättebra. Synd att man inte kan kommentera för jag har pratat om precis det han skriver jättelänge. Tyvärr finns det väl tendenser att utveckligen går åt helt fel håll när det gäller jämställdhet.

Ha en bra dag.

Anonym sa...

Ooohhhh.... I just saw the photo of Marcus and Milo in Expressen. Milo is so tiny ! I totally forgot how small a newborn baby is. Those little feet. So very small. I see the photo and melt away. Don´t you just want to look at the little feet and hands all the time ? So small, so perfect. A tiny perfect real human being. That is what I call a miracle.

Anonym sa...

Hej Jonna,
fick faktiskt en klump i magen av att läsa Katarinas kommentar.
Skulle man låtsas om att Milo Santinos inte har syskon, elller vad menar människan?

lika dumt som att mina två yngsta skulle leva i skuggan av sina äldre syskon. Trams.

Härligt att läsa att allt annat går så bra. Moby Wrap är en uuuunderbar sjal, enkel som tusan att knyta, när man väl kommit på det.
Maila mig så ska jag se om jag kan förklara, eller t.o.m hitta broschyren med knytsättet och scanna.

Skillnaden med sjal och bärsele var enligt min mening gigantisk. Hade sele till de två första barnen och sjal till de två yngsta- och boy vilken skillnad.

Kram

Anonym sa...

Så mysigt att läsa om din första tid hemma med alldeles ny färsk bebis...är själv mamma till en liten flicka Svea född i nov..Det där att man nojjar sig över saker går ju tyvärr aldrig över..sakerna man nojjar sig över blir bara andra..
Tycker du är en stark och modig tjej som delar dina tankar om ditt liv med oss! Tack för det!
Stor kram från Malin och Svea

Anonym sa...

Vad mysigt ni verkar ha det. Jag minns första tiden med första bebisen med så många olika känslor. Oro och ångest över att inte veta och kunna hjälpa för det man inte kan förstå. Och värme och lycka över den trygghet som kärleken till ett barn kan ge. Det är ingen dans på rosor, men en dans är det!

Jag har också ett sådant där sjalelände på flera meter och det tog sin beskärda tid innan man fick kollen. Med sedan är de kanon. Jag fick till och med till någon knytning där bebisen låg precis intill bröstet så när det gnydde kunde jag bara öppna tröjan litet och fortsätta diska/dammsuga/snyta storasyster....
Åh herregud vilken hippiemamma jag lät som nu kände jag, men då får jag väll vara det då. Det funkade iallafall!

Lycka till, värme till er!
/Elin

Anonym sa...

Hallå!
Jag tycker att du inte ska bry dej om sura kommentarer. Milo Santino är en lyckligt lottad liten kille som fått två underbara föräldrar som kommer att berätta för honom att han har två syskon i himlen! Det är ju så det är. O så länge ni pratar om Dante o Liten så finns dom. O dom finns ju HELA tiden i era hjärtan o således oxå i Milo Santinos hjärta.
Ta väl hand om er allihopa.
Nikki

Mira sa...

Äsch hur ska du kunna glömma Liten och Dante? Den personen har uppenbarligen aldrig förlorat ett barn!

Sen läste jag om Babybjörn...och det är ju visserligen bra att man bär, men jag tänkte bara säga att de är dumt konstruerade så att man får ont i ryggen när man bär eftersom man med en babybjörn bara bär med övre delen av ryggen, med en ergonomisk sele eller sjal bär man dels med hela ryggen och även magen! Men det är naturligtvis upp till var och en hur man vill göra och om man orkar.

Sen undrar jag hur man vågar berätta att man väntar barn igen efter två missfall? Jag kommer inte att göra det förrän jag absolut måste! Att berätta sen för alla är ju så otroligt jobbigt!

Överhuvudtaget, vågar man njuta av graviditeten alls sen? Det tror jag inte att jag kommer göra alls...helt enkelt för att man inte vågar

Kramar

Anonym sa...

Kul att allt går så bra förutom dum kommentar från "Katharina". Synd att alla sådana kommentarer är annonyma. Njut nu av din fina son. Kram

Anonym sa...

Hej Jonna

Och grattis till er allihop!

Min ena son blev pricktestad vi ca 3 månaders ålder och det visade sig att han var allergisk både mot hund, katt, mjölkprotein och ägg. Redan då. Det fungerade både med amning och allt annan eftersom det är det mest naturliga att följa deras väl och ve...

Men som sagt inga problem med att testa dem även vid så låg ålder.
Lycka till!
Sanna

Anonym sa...

Snälla alla här, var inte så snabba på att kritisera någon som ni inte har en aning om egentligen vad hon menade och tänkte. Blir riktigt ledsen när så många med en gång skriver att det ska skitas i Katarina, att hon skriver dumma saker.
Så jag skickar istället en kram till Katarina (som jag inte har en aning om vem det är) och till er alla andra här ute och säger att vi väl inte behöver dömma så hårt med en gång ..
Jag vill tro att hon inte menade något illa alls. Däremot kan det må hända vara så att hon är av annan åsikt än flera av oss andra här, men det är ju verkligen inget fel att vara det heller.

Så Kram Kram!!

Anonym sa...

Hej!

Härligt med viktuppgången, mysigt med promenaden!
Bara njut så mkt ni bara kan!

Strunta i "dumma" kommentarer, det finns alltid folk som tror sig ha rätt i att tycka en massa så fort man blivit förälder!

Lev väl och var rädda om varandra...

Kramar Kicki

Anonym sa...

Glädjen o sorgen vandrar tillsammans...så skrev Astrid Lindgren och det tycker jag är så fint!Precis så är det.Jag har inte som du Jonna mist några barn men jag lever med sorgen efter att ha mist min mamma o pappa och sorgen skrämmer många människor.Dom vill att den ska gå över,försvinna,dom tror att man ska förlora sig i den,Men så är det inte alls,tvärtom är det.Genom att hålla sorgen levande så blir åxå glädjen så mycket större.Jag lever och älskar och gläds över mina fem barn och jag gråter i min sorg och saknad efter mamma o pappa.Jag lever i nuet mitt i livet som larmar och som består av alla dom jag älskar som lever här och nu med mig och med alla dom jag saknar och älskar som inte finns kvar här nu på jorden men väl i mitt hjärta.....som Michael Wiehe sjunger:Jag bär med dig vart jag går.Du o Marcus lever o älskar ihop med eran fina goa Milo Santino
o ni bär med er hans storasyskon i era hjärtan vart ni går.Att hålla sorgen o saknaden levande är aldrig farligt....jag skulle påstå att motsatsen är det farliga och just genom att våga släppa fram sorgen så förstärker man glädjen och tacksamheten över livet!
Jag heter åxå Katarina men jag är definitivt en annan Katarina än hon som uttryckte irritation eller vad det nu stod för KRAMAR!!!

Anonym sa...

Usch vad trist av Katarina att skriva sådär...Jag förstår dig verkligen att du räknar veckor och även att du sörjer de barn ni aldrig fick behålla. Jag har inte förlorat något barn, men dock fått två missfall och ett utomkvedshavandeskap innan vi äntligen fick vår dotter. Jag var livrädd att något skulle hända under graviditeten och visste ju att jag hade även GBS. Rädslan fanns där hela grav. att något skulle hända vid förlossningen. Vår dotter fick blodförgiftning pga. GBS och pga. nonchalant personal som var totalt okunnig om dessa bakterier och inte brydde sig. Så jag FÖRSTÅR din rädsla under grav. och även din lycka att barnet äntligen är här!!!!! Hur kan någon ens ifrågasätta dig!? Kram /Camilla