onsdag 25 februari 2009

om lite annat och förkylning

Och jag som bara hade glömt att ta bort widgetten :-).
Nu är den i alla fall väck så ni (ett litet fåtal) får försöka hitta andra obehagliga tecken här.
Nej, men på riktigt.
Klart man ska vara ärlig, men kanske inte överallt, hela tiden. Framförallt när man läser, tolkar och antar utifrån någon annans ord på eget bevåg och kanske är helt ute och cyklar i de tolkningarna. Då finns det tillfällen ärlighet och jag-måste-säga-vad-jag-tycker lämpar sig bättre.
Vad gäller att leva i nuet så kan jag lova att jag är väldigt mycket där hela tiden.
Just nu.
Och har så varit länge, även om det var ett annat då.
Rent allmänt tycker jag det luktar lite illa när man har (ilskna och alltför "ärliga") åsikter om andras sorger och bekymmer som man ju inte vet någonting om, -om vad de bör göra och vad inte... och alldeles för ofta om vad de gör för fel. Hur välmenande dessa råd än egentligen är så gör det oftast mer skada än nytta.
Låt bara vara. Framförallt om det handlar om någon som inte är den närmaste av vänner eller om personen ifråga inte uttryckligen bett om hjälp.


Nu:
Vi är väldigt trötta här hela bunten. Ingen sömn alls blev det i natt. Milo Santino vaknade var tionde, tjugonde minut genom hela natten, skrek en stund och somnade sen om igen, vilket var mer än oroliga mamman och pappan kunde göra.
Liten älskling.
Han hade ont magen och var väldigt täppt i näsan, så det fick bli ännu en tripp till vårdcentralen idag där vi fick träffa en läkare. Och visst är han lite förskyld, kärleken och i ena örat var det rosa och svullet, kanske ont med :-(. Ingen feber dock, så det är bara att hoppas att det stannar vid det här och inte blir värre.
Nu har vi pulat in lite koksaltlösning i de pyttiga små borrarna och gett magdroppar för andra dagen i rad. Hoppas det lättar något. Så hemskt det är att se sin lilla son skrika av ont som man inte kan göra något åt. Tröttheten är en grej och visst hade det varit gött att sova en stund, men jag och hans pappa med mig sitter gärna uppe och vakar över honom dygn efter dygn, bara han slipper det onda.

Nu ska jag lägga mig och försöka somna en kortis även om jag gissar att sömnen just där och då, nu, sprang ifrån mig.


Läs Marcus onsdagskrönika HÄR.

29 kommentarer:

Theannapanna sa...

Hej vännen, läser din blogg men kommenterar inte allt för ofta. Underbara Milo Santino o underbara NI! Jag är så glad för er skull o njuter av varje litet inlägg du skriver.

Dock önskar jag att du slapp råka ut för folk som skall kommentera saker som de i stället inte har vett att hålla tyst om... att man ens har tid, ork o allt att störa sig på saker... önskar att du kunde totalt skita i dem... förstår att det måste vara tråkigt mitt uppe i alla positiva kommentarer du får att läsa ngt sånt.

Om folk stör sig på saker så kan de helt enkelt låta bli att läsa här. Du har ju svaret högst upp i din blogg - att den är DIN. Den är DIN o ingen annans o det är mig ett nöje att få ta del av ert liv!

Kramar till er alla 3 (5)... hälsa Marcus att jag lusläser hans blogg oxå!

Anonym sa...

Kanske han är känslig mot mjölkprotein? Om jag var du skulle jag utesluta det och andra kända gasbildare under några veckor och se om det blir bättre.

Hafen75 sa...

Hej på er, alla tre!

Ni gör vad ni vill med tipsen och råden som kommer in.

Men jag kan i alla fall berätta att när min son hade ont i magen första månaderna så tog jag bort mjölkprodukter i min egen kost, och då blev det helt annorlunda. Sen införde jag det igen sakta men säkert, och då var det inget problem.

Min egen mage mådde nog aldrig bättre heller än under den mjölk-fria dieten... ;-)

Anonym sa...

Vad jobbigt med småsjuk son och dålig sömn. Har du provat att han sover ovanpå ditt bröst, och du halvsitter? Då är hans lite halvt upprätt. Går även att sova i babysitter eller liknande.
Hoppas nästa natt blir bättre. Vet att man blir tokig till sist när man inte får sova ordentligt, hur mycket man än älskar de små!

Malinka sa...

Nä, sitt inte uppe och vaka tillsammans! :-) Turas om i stället. Än så länge kanske ni går på ren glädjeadrenalin, men om det är kolik kan det pågå månadsvis.

Ingen blir gladare av att två föräldrar är dödströtta. Dela upp natten i skift.

(Jag har inte sovit mer än några handfull hela nätter på 4 1/2 år. I know about these things. ;-))

Anonym sa...

Usch, stackars lille, lille pojken. Det gör så ont i mammahjärtat när de små inte mår bra. Hoppas, hoppas det inte blir öroninflammation av det hela. Bröstmjölk och renässans i näsan. Och gärna inte sova platt utan upphöjd vagga eller sittande i babyskyddet etc - det hjälper mot både täppthet och ont i öron (har öronbarn själv....). Minns när min äldsta blev sjuk första gången. Jag och maken turades om att sitta med honom i famnen dygnet runt. Ingen sömn där inte, men vad gjorde det!

Anonym sa...

Åh, liten Santino!!! Massera underbenen med lavendelolja för en god natt!! (weleda)
Fiiin bild!! gulligull!!!!

Anonym sa...

Härligt att höra om er vardag som liten familj, det värmer i hjärtat!
Jag hade också en Moby Wrap, älskar den! Det är lite läskigt när man knyter in de första gångerna, men tänk på att det är svårt att knyta "för hårt" eftersom sjalen är elastisk och töjer sig efter hand. En annan bra regel är att bebisen sitter lagom på bröstet när du kan pussa honom på hjässan genom att bara böja på nacken. Jag gjorde allt med min sjal, diskade, lagade mat, åt tacos (fast den gången sölade jag ner den). på www.sjalbarn.se kan man få massor av goda råd om man känner sig osäker!
Nu kommer jag visst med massa pekpinnar, hoppas inte ni tar illa upp! Du ska se att ni snart får ordning på sömn och annat, det tar ett par veckor. Stor kram till er alla!

Anonym sa...

Hej Jonna!
Har länge följt din blogg men första gången jag kommenterar. Skumt, känns som att jag känner dig... Modigt att vara så öppen som du är. Jag har följt din och Marcus otroligt tuffa och, nu lyckliga, resa och jag mitt uppe i mitt eget gravid-äventyr. TACK vare att ni delat med er av er sorg och kamp uppskattar jag nu varje minut vår lilla tjej vill stanna inne i mig! Ni gör en skillnad även för oss som är förskonade från den svåraste av sorger.
Med tanke på ditt bärsjals-problem vill jag tipsa dig om ett sele som kompisar till mig har och som jag ska köpa till vår bebis. Manduca heter den och är SUPER-skön att bära i eftersom all tyngd ligger på höfterna och inte på ryggen som Baby-björn. Du hittar mer info här:
http://www.knyt-an.se/list_varugrupp.asp?varugrupp=194&t=Manduca+
Varma hälsningar till er alla/ Manda

Anonym sa...

kan inte pappa ta en prommis m bebis så du får sova lite?viktigt som tusan m sömn!

kram Johanna

smultron sa...

Jag tänkte skriva om hur livet och döden hänger ihop, att när man möter den nyfödda blir det som inte blev, också än mer påtagligt. Men det vet ni ju. Och hoppas ni kan vara starka och stå emot kommentarer som sårar.

Håller tummarna för att sonen ska slippa förkylningar och ont i magen så ni alla får sova gott.

Anonym sa...

Hej!
men du-ska folk alltså sluta att tolka det man läser?varför har man då en offentlig blogg där man delar med sig av det mesta?
är syftet bara att få positiva medhållande kommentarer?

Jag förstår denna Katarinas undringar och vad jag kan utläsa var det ingen konstig undran och jag ser ju att det finns iaf några som håller med henne.du skriver ju i det offentliga rummet-då kanske man oxå är "tvungen" att förklara och berätta,oavsett om man känner varandra eller inte.Det är lite av en skyldighet kan jag tycka,annars kan man ju skriva en hemlig dagbok kring sina tankar istället?

Att kunna ta kritik(ansåg det nog vara mer av lite oro kanske?) måste väl ändå vara en del av ett så pass offentligt bloggande som din sida ändå är?
mvh Ingrid

Anonym sa...

Jonna!
jag är ledsen om du tog illa upp- men jag är intresserad av att veta hur ni tänker kring tidigare tragedier och nuet.
kunde kanske ha formulerat mig lite smidigare.
och jag lider inte av empatibrist, tvärtom arbetar jag med vuxna som sexuellt ofredat/utnyttjat/våldtagit sina egna och andras barn och anser mig ha en STOR portion empati.jag har inte förlorat något barn själv(om inte ett utomkveds räknas)och det tackar jag Gud för förstås.

hoppas att det löser sig med lillkillens snuva och öra!

Katarina

cpmamman sa...

Tyvärr kommer det alltid finnas "jag-tycker-bäst-typer". Man får skaka av sig dom för att inte sjunka med till deras nivå. Du och dina pojkar är så mycket bärre än att ta sig av sånt skitsnack. Kom ihåg det!

Kram. Och du, passa på att sova när tillfälle ges. Har ni provat att bädda om honom som dom brukar göra i kuvöserna? Med en "korv" runt hela kroppen. Rulla ihop en handduk eller filt och lägg som stöd runt sötnosen.

Anonym sa...

Ok, det kanske skulle vara sorgligt om du när Milo är 10 år varje dag berättar om hans små syskon som inte klarade sig vid födseln. Men även om det skulle vara så då är det knappast något som okända personer ska bry sig om.
/N

Anonym sa...

Stackars lilla sötnosen är ju riktigt förkyld o svullen i örat.. Klart att han skriker det gör ju ont. säskilt om natten. Hoppas verkligen att doktorn ordinerade alvedon. Det gör underverk för små ömma öron. Glöm inte att även fökylda barn kan ut å gå i vagnen. Då sover man bättre o andas lättare. Ha det bäst. Superkramis

Fritt ur hjärtat sa...

lubinussStackars liten, skönt att ni kan turas om med honom och sömnen.
När mina barn var små hade vi en "tuta" som sög bort snor! De finns inte idag tror jag. DÅ fanns de på apoteket. Om du tänker en sådan där revaxörsköljare (öron) Så får ni bilden klar för er och jag tror verkligen man kan använda en sådan, den lilla modellen. Istället för att spruta in vatten klämmer man åt när den är tom, för in försiktigt i yttre näsborren och släpper, då suger den ut snor. Kanske är pipen för smal så den måste justers.
Oj så långt det blev, förlåt;-) Men jag tyckte de var så bra!

Anonym sa...

Jag kan inte låta bli att undra, kommer Marcus att ta ut halva föräldraledigheten?

Anonym sa...

Näsfridan(den heter så), har räddat mig många gånger!
Jättebra att få ut busar ur täppta näsor!
Finns att köpa på vissa barnbutiker.
Krya på sig!

Anonym sa...

Oh vad jag känner igen det som du berättar. Ont i magen och nästäppa.
Det är jobbigt. Verkligen. För alla.
Jag skrev ner allt jag åt. Precis allt. Och kom fram till vissa saker som äpple, lök och vitkål.
Ja julmust och svagdricka för det var den tiden på året.
Jag skrev en spalt med min mat och i spalten bredvid skrev jag min sons magbesvär.längd, intervaller.
Man gör allt för att ens lilla barn ska få sova
Lycka till

Anonym sa...

Hej Jonna med familj!
Både nästäppa och öronont blir värre när man ligger ner. Att sova med huvudet högt underlättar. För 18 år sedan fick lillasyster Ida telefonkataloger under benen på sängen (i huvudändan), där ligger dom än eftersom hon "lutar åt fel håll annars". Det funkade bra då och såna knep blir väl aldrig gamla? Det underlättar vid hosta också.
Hälsa din Marcus att han skriver vackert så jag gråter.
Lycka till.

Anonym sa...

Fina du, jag följer också din blogg som många andra men brukar inte kommentera så ofta. Jag förstår inte heller vitsen med att kritisera dig eller häva ut sig vad man tänker och tycker om allting. Jag kan bara tacka ödmjukast för att du delar med dig av ditt liv på ett sådant fint och ärligt sätt. Och jag tror inte heller att du behöver oroa dig för magknipet och börja utesluta saker i kosten än. Det är inget ovanligt att magen är lite krånglig i början, det ger sig nog. Men annars tycker jag att ni ska lyssna till er egen känsla mer än till alla goda råd, alla bebisar är olika och den som vet bäst om erat barn är ni. Ha det toppenbra och njut av er lilla son varje dag, tiden går så fort!

Kram/Elin

Anonym sa...

Hej! Stackars liten kille som har snuva o magont.Hoppas det blir bättre o ni alla får sova! Natti natti!

mammamillis sa...

det är så roligt att följa din blogg. oh, jag tyckte det var så jobbigt att min lilla skrek i början också. sen när det inte tar slut så förstod jag att det är endel utav allt. att de skriker för att de vill ha närhet, för att de är hungriga, för att det är för varmt, eller för kallt, eller bara för att. när talet inte finns och heller inte skrattet än finns det inte så många andra sätt att uttrycka sig på. Vad tråkit att människor lämnar elaka kommentarer till dig. jag älskar din alldagliga och fina blogg men den oerhörda kärlek jag upplever genom skärmen som du har till din son. milo-santino, dubbelnamn kanske? jag röstar för det. många varma kramar. hälsa familjen.

Anonym sa...

Hej Jonna !!

Ja man slutar aldrig förvånas !! För bövelen ni är ju vuxna människor o vet nog fasiken var ni står angående era 3 barn det är inte någon jäkel som ska komma med några idiotiska inlägg därom .
Det är bara att läsa din blogg från början för att förstå vad ni gått igenom o vad era 3 små betyder , det är INTE NÅGON SOM SKA KOMMA MED NÅGRA ASPEKTER PÅ DET . Läs o uppmuntra istället, det ledsamma finns där nog av utan att behövas fyllas på av IDIOTISKA kommentarer .

Som Theannapanna sa DET ÄR DIN BLOGG HAR MAN INTE HYFS O FÖRSTÅELSE SÅ GÅ VIDARE TILL GÅ STANNA INTE HÄR O FÖRPESTA FAM BIRROS TILLVARO , oj jag blev lite arg därmed de stora bokstäverna .

Nåväl precis som jag tyckte du vart såå DUKTIG när du gick med Milo så är du lika duktig nu att klara av situationen med snuvit barn plus magont , försök att sova gumman annars blir du kanske oxå sjuk .
Ni får ha de bäst o Kramizar från ÅSE

Anonym sa...

Håller med Ingrid o undrar vad syftet med din blogg egentligen är? Vill du bara ha bekräftelse från ja-sägare? Du skriver att man inte ska kommentera om man inte är nära vän, men då faller ju hela idén med bloggandet, då kanske det är DU som valt fel forum, eftersom bloggen faktiskt är offentlig även för folk som inte är dina bästisar irl? Antingen får du stå för det du skriver eller kanske skriva en privat dagbok o vädra ditt privatliv med dina närmaste.

Lallamen sa...

Anonym (21.03) : Inte skriver Jonna att hon inte vill ha kommentarer. Hon ber bara att man ska tänka sig för innan man kommer med en massa goda råd (som dessutom kanske är ovälkomna eller felaktiga) i väldigt privata frågor.

Mina barn har två syskon i himlen - vår äldsta dotter som dog redan innan hon föddes och sedan tvillingbrorsan till vår äldsta son. Han dog när han var två timmar gammal. Men i vår familj är de ständigt närvarande fast inget av de levande syskonen träffade dem (ja, förutom 9 månader i magen då för stora A *s*)
Barnen pratar mycket och ofta om sina storasyskon, fantiserar om dem, vinkar till dem, funderar på hur det skulle varit om de levt kvar här osv. Ibland är de ledsna också. Framförallt stora A som kan tycka det är orättvist att han inte fick behålla sin tvillingbror och även vår dotter som gärna hade haft en storasyster och inte bara tre busbröder.

Visst gör det ont i mammahjärtat när någon gråter hjärtskärande över att Victor inte lever men lösningen på det är verkligen inte att lägga locket på. Tyvärr är det så att hela vår familj har en sorgbörda att bära - både vi föräldrar men syskonen också. Men å andra sidan har vi stor stolthet och glädje också.

Det kan kännas tungt och orättvist att våra små barn redan ska behöva sörja något men så är det och det kan jag inget göra åt. Däremot kan jag hjälpa dem att sörja "rätt och sunt" och det gör jag framförallt genom att prata om Victor och Wilhelmina - på barnens nivå och när de vill förståss.

Jonna - jag är helt övertygad om att Milo Santino kommer att växa upp med bilden av sina syskon levande i hjärtat och inte i skuggan av dem. Och för er föräldrar -sorgen och glädjen ligger oerhört nära varandra i början och man får bara ta det som det kommer. Att leva i nuet har ju inget med att glömma att göra. Jag tänker nog på mina två himlabarn varje dag skulle jag tro men det är sällan med sorg längre. Vemod ibland kanske men mest kärlek.

Må så gott alla tre

Anonym sa...

Hur kan man ha mage att kritisera en förälders sätt att hantera sorgen efter sitt barn?
Man sörjer ju även den person barnet skulle ha blivit och det är inget som går över för att man fött ett till barn även om man lär sig leva med saknaden.
Det är heller inte fel att prata med barnen om sina döda syskon. Varför skulle det vara fel? Det förstår jag inte.

Anonym sa...

Hej, jag blev verkligen arg och ledsen när jag läste den totalt oförstående kommentaren till tidigare inlägg. Uppenbarligen från någon som inte gått igenom en förlust och som tror att hon "vet bäst" utan att egentligen ha en aning.
Din blogg och Markus skrivande är en livlina för mig och min make just nu. Vi förlorade vår dotter i v.38 förra året och är nu gravida igen. Genom att läsa det ni skriver finner vi hopp och framtidstro, mitt i all oro och ångest. Att se att ni fortfarande lever med Dante och Liten och att den sorgen ändå kan vandra sida vid sida med den otroliga glädjen över Milo är en oerhörd tröst för mig. Min stora skräck är att vår flicka ska glömmas bort och att hennes liv inte ska få anses så betydelsefullt som hon faktiskt är för oss föräldrar.

Ett stort varmt grattis till er, och ni är båda fantastiska som skriver så öppet! Det är värt all beundran och ni anar inte hur mkt det betyder för oss...