Jag undrar lite grann ifall en man som blir illa behandlad på sitt jobb får rådet att sluta och hitta något annat?
Något säger mig att män rent generellt skulle uppmuntras till att ta fighten och inte ge upp bara sådär ifall de får skit och vet att de har rätt i sak.
Jag kan ha fel, men jag undrar som sagt lite grann...
Även fackombudet kom med det rådet och min undran kvarstår.
I och för sig vet de om att min förra (och enda) kvinnliga kollega blev helt sjukskriven för snart ett år sedan pga den mobbingen hon (enligt henne och hon är mycket trovärdig) blev utsatt för, innan hon sen blev helt avskedad och det blev lite ståhej både fackligt och annars så kanhända de bara är mån om min hälsa och mitt välmående, mitt ombud verkar vara trevlig, men ändå...
Ska jag bara sluta en fast anställning där jag får skit och lämna karlarna åt sitt öde?
Hmmm.
Nej det ska jag inte.
För jag har inte gjort något fel!
Jag är kvinna, har väntat och fött barn (med lite olika framgång) och detta bland annat gör mig tydligen i vissas ögon till en mycket opålitlig arbetstagare och ska därför bort.
Eller nåt.
Jag vet inte.
Men bara sådär ger jag mig inte.
Kanske jag är korkad och dumt envis, men då är jag väl det och får väl som jag får höra "skylla mig själv".
Hade jag varit man, hade jag haft stake.
18 kommentarer:
Jag säger bara det: stå på dig! Låt inte en skitstövel trampa på dig. Vissa borde lära sig...
I helskotta att du ger dig och försöker dom förhandla iväg dig eller om du vill förhandla dig därifrån så se till att få en rejäl avgångslön/vederlag eller vad sjutton det heter. Stå på dig!
Det ska inte vara skillnad om man är man eller kvinna i en sådan här fråga. Och det viktiga i det hela är ju inte det, utan att du ska göra det du känner och vill. Jag har själv blivit behandlad väldigt illa på min tidigare arbetsplats, och jag stod ut länge. Men sedan sa jag tack och adjö. Men det är väl alltid så att man inte vill ge upp när man känner att de vill att man ska göra det. Man ska inte bli behandlad så, och då klänger man sig fast och hävdar sin rätt. Men jag klängde mig fast tills de faktiskt blev så att de drog ner på annan personal, tillslut var vi bara några fåtal kvar, och jag var den enda som kunde jobbet riktigt bra och hade lång erfarenhet. Så plötsligt var jag värdefull på min plats. Men de var ändå skitstövlar då de försökte utnyttja oss och ge oss dåliga förutsättningar. Så jag sa upp mig, och det var så otroligt skönt. De blev faktiskt helt knäckta, och bad mig stanna kvar. Det var så skönt! Jag gick ändå och skulle aldrig vilja återgå till denna arbetsplats.
JAG tycker inte du ska sluta din fasta anställning bara för att din arbetsgivare inte verkar on the line. Du har samma rätt till tjänstledigt som alla andra! Förutom tjänstledigt för att föda och ta hand om barn så har man laglig rätt till ytterligare tjänstledighet, har dom helt tappat bort det - eller?
Du ska naturligtvis inte ge dig bara för att några karlar på din arbetsplats tycker det. I det här fallet HAR du faktiskt stake, det är jag övertygad om. MEN sen får man ju också fundera lite över vilket som är värt mest. Och hur ni tänker er framtiden - Sthlm eller Nkpg? Om jag får tycka något så är familjen värd mer än bråk med en knäpp arbetsgivare. Fast då kanske man ska försöka få till en överenskommelse med facket så att man får en bra överenskommelse i slutändan (fallskärm eller vad man vill kalla det för). Sen tror jag att med all din kunskap och kompetens (som jag via bloggen förstått) så har du säkert inte svårt att få annat jobb, fast i Nkpg kanske det kan vara lite begränsat, eller? I vilket fall som helst ska man inte bli illa behandlad bara för att man råkar vara kvinna som lyckligtvis fått förmånen att nu ha fått 2 fina barn och en framgångsrik, duktig och efterfrågad make. Nej, som kvinna har man samma rätt och mölighet som männen.
Stå på dig Jonna, du är värd att bli korrekt och snyggt behandlad av din arbetsgivare.
Kram från Maggan1
PS Bra program som Marcus gjorde i Birros Bord på Expressen idag! Hälsa honom det.
så länge du kan och orkar...STÅ PÅ DIG. Men glöm aldrig att du och din familj är viktigast.
Hej
Jag har arbetat på en arbetsplats i nga år där det förekommer mobbing. De flesta av oss slutar en efter en, kvinna som man. Kanske har männen fått andra råd än mig, vad vet jag. Men jag ser mina fd kollegor resa sig efteråt, när de är på nya jobb och bli nya människor, med ny självkänsla, glädje i sina liv. Att gå till en arbetsplats där folk är elaka mot en på verkar ens hälsa, påverkar ens familjeliv, hela ens liv. För min del handlar det faktiskt om att jag söker nytt jobb om att jag förtjänar bättre. Mina barn förtjänar en gladare mamma, min man en fru som inte pratar om problem på jobbet. Att rekommendera ngn att stanna i en mobbningssituation tycker jag ör som att rekommendera ngn att stanna i en destruktiv eller våldsam relation. De finns de som klarar att ta fajten (och tycker det är värt priset) men många går under. Därför tycker jag inte att det är självkjlart att man ska rekommendera ngn, man eller kvinna, att stanna kvar. DEt finns mkt forskning som visar att männsikor i mobbningssituationer bryts ned, får ökad risk för hjärtinfarkter och annan ohälsa. Kan jag rekommendera ngn att utsätta sig för den risken?? Det är klart att i en rättvis värld skulle min chef få söka nytt jobb eller tom bli åtalad. Men det är nu inte så. Och då får man fundera över vad man vill ha för liv och hur man vill må. Dessutom kan man fundera över om man vill bidra till en verksamhet med sådana värderingar? Jobba för en chef man tycker är en skitstövel? Jag letar nytt jobb och det är jag stolt över.
Du har nog en poäng i det du säger men samtidigt kan jag tycka att ser man så på personalen så kan det vara svårt med andra frågor senare och du vet ju vad du kan och förlorar de en med din kapacitet så är det ju de som förlorar. Man eller kvinna. Jag skulle sökt mig till en arbetsgivare där jag är efterfrågad, omtyckt och där min fulla kompetens kommer till sin fulla rätt. Men jag är övertygad om att du vet vad du vill. Så gå din väg som du vill gå. Det är den enda rätta. Stake har du. Det är det nog ingen som tvivlar på efter allt du gått igenom. Styrkekramar
Glömde skriva under med Grå musen. Kram igen
Om du är mobbad så vänta innget stöd från facket , det är verkligheten Jonna. Sök något annat men se till att du har bra betyg meriter skriftliga från din förra anställning innan . Desa kan du överklaga om de inte är ok, till företaget. Sluta inte förrän du har en ny anställning,.. "trevlig" kan vem f-n som helst vara som inte vågar strid. Det är svårt md jobb nu och man får välja sina strider, du mår intr bra om du tar "kvinnostrid" nu , det rådet ger jag till alla kvinnor. Konjunkturen är inte sådan. Lev gott så länge med dina goa barn och Marcus och se till att du har alla papper .. Kram U
Jag tycker att du låter stark, och mitt råd är givetvis att du ska kämpa för dina rättigheter att behålla ditt jobb! Ha en trevlig helg med din man och dina söta barn!hemor
"hade du varit man hade du haft stake" MEN nu är du kvinna o då har du POWER!!!! Stå på dej tjejen, du klarar det!
Jag har varit i en liknande situation. Man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv. Jag ville inte ändra på mig själv för att anpassa mig till deras trångsynta idiotiska synsätt så jag valde att gå. Jag vet ju att de aldrig skulle komma att ändra sitt sätt att bete sig och vara. Jag ser det som en styrka också. Att våga lämna en situation som är dålig för en. Bara du vet var din gräns går. Jag tyckte inte längre om mig själv i den situation jag befann mig. Jag kunde inte använda hela min potential. Jag hade ångest och mådde dåligt. Det är inte värt det alls. Dra din egen gräns för när det får vara nog! Lita på din instinkt där. Jag är uppfostrad så att man inte ska ge upp. Man ska kämpa. Stå upp för sig själv. Jag trodde länge att det innebar att stanna kvar i en destruktiv situation. Men när jag insåg att den kampen även kunde innebär att jag valde mig och min egen mentala frihet så blev livet lite lättare att leva. Jag växte som människa. Glöm aldrig vad som är viktigt i just ditt liv. Det kan bara du avgöra! Lycka till!! Kram.
"Stake" i den här benämningen sitter inte i kroppen utan i hjärnan, och den är jag övertygad om att du har! Det låter som du redan har bestämt dig och jag hoppas du fullföljer att inte ge efter/upp! Och du har rätt, en man skulle inte ges det rådet, de skulle vara för rädda för att få mothugg. När det gäller en kvinna är det tyvärr så att de flesta av oss väljer att inte ta striden, och det vet de, och vet att de alltså oftast får som de vill med den kommentaren. Uppamma hela ditt finska sisu(?), och allt jävlaranamma du har och stå på dig!
Lycka till!
Det är jättesvårt att ge upp ett fast jobb oavsett orsak. Det är oxå jättesvårt att jobba på en arbetsplats där man inte trivs. Jag har prövat att jobba på en väldigt obehaglig arbetsplats och blev sjuk på kuppen. Det är inte värt det!! Hitta något annat jobb och säg sen upp dig är mitt råd.
Kram!
Du har redan fått många goda råd så jag vill bara säga Stå på dig, Jonna!
Jag kan ha viss förståelse för att man som arbetstagare/chef på ett jobb kan tycka det är lite besvärligt med medarbetare som går på den ena långa ledigheten efter den andra. Klart att det är lättare med kollegor som är på plats varje dag. Men nu är det ju en gång så att man har laglig rätt att vara hemma med barn och att vara tjänstledig, så kollegor och chefer måste vackert svälja bitterheten och uppföra sig som vuxna människor. Är så trött på mobbing och människor som inte vuxit ifrån sandlådan - har en nära vän också med erfarenhet av detta. Tvi för den typen av arbetskultur!
Hade du varit man så hade du haft fördel i att du låtit din kvinna ta hela föräldraledigheterna. Så ja, jag kan nog se det som att man har egen del i hur man uppträder som anställd också. Man kan inte bara begära saker av andra om man inte tar ansvar i sitt eget hushåll...
Kanske hade en man i denna situation redan lämnat... Nu generaliserade jag väldigt, men din fråga var ställd så. I vilket fall, jag brukar ställa mig dessa frågor i små och stora konflikter:
-Är det någon annan än jag som förlorar på den här situationen?
- Är det någon som kommer att tack mig för det här i framtiden?
Om svaret på båda frågorna är nej är det lika bra att slicka såren och gå vidare, för den bittra sanningen är att det bara är man själv som bryr sig, alla andra är upptagna med sina egna liv och bekymmer, och man är väldigt sällan lika central för dem som man själv har gjort dem för sig själv genom månader av ältande, ilska och frustration.
Det jag har skrivit ovan handlar om mig själv och det är helt upp till dig att avgöra om något av detta stämmer på dig och din situation.
I all välmening från en annan kvinna.
Skicka en kommentar