jonna misslyckas med "just nu" tänket och sitter och ältar morgondagen

Tog mig en tupplur tidigare. Var ett nödvändigt ont eftersom jag höll på att på riktigt och helt ofrivilligt slockna på ett tuppa av aktigt sätt innan. Gillar egentligen inte eftermiddagslurar för jag vaknar alltid upp grinigare än grinigast och så har jag ännu svårare att somna när natten väl kommer.

Jag ska jobba imorgon. Barnteater. Kul kan man tycka. Och det var också så jag tänkte och tyckte när jag föreslog att jag skulle ta det.
Nu ångrar jag mig. Kan inte tänka mig nåt värre än att tillbringa min i vanliga fall lediga söndag med närmare ett 60-tal minimänniskor och deras föräldrar. Inget fel på dom, absolut inte, framförallt minisarna, men ibland går det bara inte. Fast nu måste det ju gå. Men samtidigt känner jag att det inte gör det. Det beror helt på i vilket läge jag är och just nu är jag i ett fel. Spelar ingen roll att jag tidigare i veckan var stark nog att gulla med en bebis, jag vill inte idag eller imorgon se alla lyckliga mamma-barn konstellationer. Vill inte vill inte vill inte! Men det får gå. Och på nåt sätt gör det ju det. Sist jag hade hand om det här var i december och jag löste det hela med att sitta och läcka i teknikbåset medan jag drog i lampspakarna och tittade ner över havet av obeskrivlig lycka. (Anundsjuk, jag? Nä, kan jag inte tänka mig.) Det gick ju då med. Om inte helt smärtfritt så ändå. Jag överlevde.
Jag tror att mitt tidigare kommer-kollapsa-nu-anfall var ett av kroppen smart försök att få mig att inse nån sorts begränsning men tyvärr är resten ännu smartare (eller hur man nu väljer att se på det) och synade bluffen, så jag är på benen igen. Fan. Skulle tagit chansen och svimmat av på sushistället. Då hade jag kanske med någorlunda gott samvete kunnat vara hemma imorgon....