måndag 21 april 2008

no more

Vad ska man säga. Det gick ju. Jag överlevde. Även om det just nu känns galet knappt. Idag är morgondagen jag såg fram emot igår, fast om det var så mycket att se fram emot egentligen... Hursom så blir det ingen mer barnteater för min del på ett bra tag. Just där och då gick allt rätt bra och det var tom lite roligt emellanåt. Men det kostar på. Och blir alldeles för dyrt, har inte råd helt enkelt. Inte nu när jag måste spara till viktigare saker. Ledsen är jag ändå, utan extra drivmedel.
Som pricken på det populära i:et kom en höggravid valross (jag är ledsen men det är den snällaste beskrivningen jag kan komma på) fram till mig innan föreställningen när jag höll min nya lilla kompis Frej i famnen och kläckte ur sig "Har du fått en nu?" Valrossen i fråga vet nog mycket väl att jag inte alls har fått någonting, så om det var tänkt som ett skämt eller bara överjävlig plumphet förtäljer icke historien. Jag försökte skoja till det eller vad nu det var jag gjorde med ett lätt "Lånar bara". Att hon sedan inte ville gå och lämna mig ifred utan bara stod där med sin enorma hydda till kropp och ett barn i vardera handen och informerade att hon visst hade tänkt och tänker såååå mycket på mig. Yeah right. Bara stick och stå inte där och fläk ut dig ditt falska kräk, ville jag säga men bet, som alltid, ihop. Men fy fan vad jag tycker det är fult att stå med sin 8 månaders mage och två små barn framför mig och barnet jag "lånar" och tänka på mig. Framförallt när jag enligt säkra källor vet vad hon egentligen tycker och tänker om mig. Har som jag tror man säger ett par oplockade gåsar med denna personen sedan tidigare så hennes tankar mår jag helt klart bättre utan. Samma person, gravid med nummer två på den tiden kom tre månader efter att Dante fötts och dött fram till mig och började beklaga det hela. Jag hörde inte ett ord, såg bara magen som svällde över. Då ville hon inte heller gå. Jäkla människa.
Ja ja. Det som inte dödar gör en starkare.
Och jag lever ju på. I alla fall om man ska döma efter de kliniska termerna.

Ikväll är det äntligen CSI efter veckor av väntan!

6 kommentarer:

Anonym sa...

folk är så skamlösa och okänsliga ibland, det är ju inte klokt! AH!

men du, nu är det snart dags, inte mkt kattmat kvar nu! håller tummarna för dig, kram

Anonym sa...

Kramar dig!

finnjonna sa...

mandarin: Kattmaten i påsen blir mindre och mindre för varje dag:-)

anna: Kram tillbaka!

Anonym sa...

Det finns personer som tror att deras enda talang är förmågan att bli gravida. Så står du där, snygg, kreativ och framgångsrik och då kan hon inte motstå möjligheten att framhålla det enda hon är "bättre på". Dvs en biologisk slump. Skulle inte tro att hennes skadeglädje smakar så där väldigt bra efteråt.

Anonym sa...

Tur att du kan förstå att hon bara är en hemsk människa som antagligen har stora egna problem i alla fall och således rättmätigt känner avsky för henne. Skulle du dock ha börjat storgråta och tappat den lånade i hennes famn och rusat därifrån hade det så klart också varit okej, men ändå. Du är i alla fall en mycket bättre mor än henne (som håller på så där) även fast du bara lånar ibland.

Elin i Björken sa...

Usch det är svårt att "vara" när man vet att folk är i sorg.

När våra barn fick sina diagnoser "försvann" de flesta av våra vänner eftersom de inte visste hur de skulle förhålla sig till oss, våra barn och skuldkänslorna att de hade "friska" (=vanliga) barn. Kvar finns ett fåtal vänner som tar vår familj för vad den är.

Sen kan jag hålla med om att det var lite väl bordust att kliva fram som hon gjorde i din beskrivning.