Längtan växer ju. Det gör den. Får snart inte plats i mig. Och så rädd är jag som sagt inte längre. Men fy vad nervös jag har blivit istället. Jag mår illa nästan konstant och magen är ond. Sitter och småfryser sådär man gör av just nervositet, fingrarna är kalla och darriga och tårna vill krypa in och gömma sig i foten. Det kittlar liksom lite lätt obehagligt på huden, all hud, överallt och hjärtat pumpar på som för att få det uppenbarligen segt flytande blodet att gå runt. Förhoppningsvis går det till viss del över när jag väl börjat med behandlingen, men risken är ju att jag istället börjar oroa mig för nästa steg och så nästa och så nästa.
*Hur ska man egentligen fungera i vardagen medan man är på gång med det här? Ni som gjort denna resa, har ni tips?
Min terapeuts ständiga tips är att vara i nuet och visst har han rätt, men när nuet kittlar så förbaskat.. då vill man inget annat än bort från det.
Jag är ännu inte i karusellen men redan är det som en berg och dalbana. Gillar ju i och för sig både karuseller och bergbanor så vad gnäller jag om?
Jo jag gnäller för att jag fryser och "vill" kräkas hela tiden.
Fast längtan är stor och längtan är bra!
6 kommentarer:
Jag tror inte att det finns något sätt att ta sig igenom behandlingarna och vara helt som vanligt!
Att det mer eller mindre upptar ens tankar twentyfourseven är på nåt vis rätt oundvikligt, och det är dessutom rätt svårt att glömma när man förutom den psykiska anspänningen måste komma ihåg en massa sprayer och sprutor hela tiden!
Ett tips förutom att ta en dag i taget, det är att försöka se alla behandlingarna som EN behandling.
På tre försök (vilket väl är det vanligaste att man gör) blir typ 65-70% gravida. Där har man oddsen på sin sida.
På EN behandling blir i genomsnitt
bara 30-40% gravida, det är alltså rätt stor risk att första försöket inte funkar utan att det för den skull är något fel på ens embryon eller ens kropp. Man råkade bara dra nitlotten, för det fanns flest såna.
Men sett till helheten så har man ju jättestora möjligheter att bli gravid m h a IVF :)
En annan bra grej är att unna sig lite extra mys; extra god mat (som om inte du äter det nästan jämt ;)...) bio, utflykter ...ja, ta hand om sig lite extra. Man behöver väga upp det jobbiga med trevliga saker.
Vill önska er himla mycket lycka till på vägen mot ert barn!
Känner så väl igen dina känslor och illamåendet inför behandlingarna, och alla bearbetar ju detta på olika sätt så jag berättar bara det som fungerade hyfsat för mig och hoppas innerligt att du hittar det som du känner hjälper dig. För min del innebar det att jag satt och läste allt om IVF på nätet, fyllde kylen med "comfort food", nyttig mat som får en att må bra, tog varma bad, läste massor med "badkarslitteratur" - böcker som inte är tunga eller djupa alls, gick på bio, massage,fotvård och såg alla fåniga romantiska snyftare och komedier, gick och lyssnade på klassisk musik och försökte verkligen bädda in mig i bomull! Har egentligen inte råd med så mycket lyx men nu gav jag katten i det och försökte tvinga mig själv att koppla av och ibland gick det riktigt bra. Jag försökte övertyga kroppen om att nu var det bara fokus på att må bra. Jag vägrade även kontakt med människor som har förmågan att alltid vara lite negativa,även om jag i vanliga fall älskar dem högt. Efter återinsättningen av äggen tog vi taxi till en mysig restaurang, åt gott, tog ett sista glas rött vin (ifall det nu skulle lyckas) och åkte hem och låg i soffan och tog det lugnt och hade filmmaraton. Mitt tips är att nu ska du behandla dig själv som en drottning och det ska alla andra också göra.
Hmmm, vet inte om jag är rätt person att ge råd, för jag är själv på denna ivf resa.
Började spraya Suprecur den 3/4, på mensens första dag. Tre gånger om dagen har jag nu sprayat. Det jag har kännt har varit att jag de första dagarna (två max tre) känne mig otroligt nere och stark hvudvärk. Sen försvann allt det och jag har varit lyckligt förskonad från alla andra biverkningarna!
jag började spruta med gonal-f i söndags och känner inte heller av mer än lite tryck i huvudet och att det spänner i magen.
Till naturen är jag lagd som så att jag hellre förbereder mig på det värsta och blir positivt övrraskad. och i det här fallet har det verkligen fungerat. Livet går på, jag puffar på och tar sprutor kl 8 varje kväll. OK lite tröttare än vanligt är jag väl, om det är jobbet eller "kuren" tja det lär jag väl aldrig veta.
Jag förstår din längtan att få sätta igång och känna att man är på väg. Resan har varit lång redan innan man har kommit till denna tripps börja. Men även om det låter aptrist, tiden kommer att gå oavsett du vill att den skall gå långsammare eller fortare.
Många kramar till er!
Säger det än en gång, att oj vad jag känner igen mig... Denna oro........
Kram!
Tack för era bra tips och tankar kring det här! Comfort food och bra böcker får det bli mycket av genom detta. Och TV. Tack igen!
Sänder styrkekramar och önskar lycka till.
Mitt första barn kom utan problem, därför blev man mer än lovligt snopen när man fick vänta sju år på syskonet som är 2 mån nu.
Jag vet vad den enormna barnönskan innebär. Och ILSKAN över sin egen kropp som inte fungerar som man vill! Visst hade jag det bra som åtminstone hade fått ETT barn, men längtan efter syskon som vägrar komma är också svårt.
Skicka en kommentar