växande längtan

Imorgon är det åtta, sen är det sju. Dagar kvar. Och visst gör jag det, räknar närmast sekunderna som en liten tok för att få hoppa på karusellen som ska ta mig till bebis, eller bebis till mig. Om allt går som jag vill. Såklart går tiden otroligt mycket långsammare, men vad göra? Skulle gärna få mig en liten blackout i dagarna nio och rätt vad det är vakna upp och med sprayen i handen och köra igång med puffandet. Men jag misstänker att jag noga kommer informera er som orkar lyssna exakta antalet dagar som ska genomlidas innan det är startdags. Inget jag direkt väljer, är bara som jag är, håller koll på det jag kan och funderar på hur göra med resten.
Just nu tampas jag med tanken att välja tillit till gamle svikarpolarn -kroppen och det går väl sådär. Ena stunden känns det ok tills jag kommer på vad den jäkeln tidigare gjort och jag bara, nä fy fan och är i princip redo att slänga handuken nånstans.
Frågade precis Marcus var det är man slänger den, handuken, och tydligen kastar man in den, jag som såg framför mig hur jag öppnar fönstret och slänger ut den för att erkänna mig besegrad. Ja ja, hur det än egentligen heter så ska den ut om jag får bestämma om det nu vore så att jag gav upp. Men det gör jag såklart inte. Även om funderingarna nuddar där ibland när tröttheten tar över så ges här inte upp nånting! Jag ska löpa linan ut. Om och om igen om det är det som krävs.
Allt är hur läskigt som helst, men ju närmare jag kommer desto större bli längtan och i och med det krymper ändå rädslan. Det är läskigt, men jag är inte längre (så) rädd.