inte så bra

Mitt mående alltså. Började dagen med en god frukost i sängen (på mitt nya bord) och så långt allt bra. Trött som jag var somnade jag om och sov till klockan två och fortfarande kändes allt bra förutom att jag hade en något grinig inställning till det mesta runt mig som ett, tror jag, resultat av för mycket sömn. Efter ett tag i soffan gick jag ut på stan och satte mig på ett fik med min bok. Köpte macka och åt. Drack mycket vatten. Sen blev det glass och promenad mot biblioteket där det inte-bra började. Skulle kolla filmutbudet men blev så akutyr att jag var tvungen att släpa mig till en stol och sitta där ett tag. Försökte resa mig men det var ingen hit. Till sist tog jag mig ut och en bit längs dottninggatan, köpte en vatten och lite s-märken. Satt sedan ett bra tag på en hållplats och började må bättre.
Bestämde mig, tyvärr, för att gå in på ica på hemvägen så jag inte behövde gå ut mer. I kassakön, kom det igen. Yrsel och illamående. Kände hur huvudet började domna bort och när det blev min tur att betala dök jag ner och stannade där en stund. Väl uppe igen förklarade jag att jag var yr och lyckades på något sätt betala med kortet även fast jag knappt hörde eller såg något. Innan jag plockade ner sakerna i oåsen satt jag på huk med huvudet er och försökte samla mig.
På nåt sätt tog jag mig till en bänk vid ingången och blev där sittande åter med huvudet mellan benen. Då klappar plötsligt en vänlig kvinna mig på axeln och undrar hur det är. Yrsligt, svarar jag och ler så gott jag kan -lågt blodtryck. Men det är ingen fara då? frågar hon snällt. Men det trodde jag ju inte. Sa att jag skulle sitta ett tag och sedan försiktigt ta mig hemåu men tackade för att hon undrade. Jag mådde strax bättre, så pass att jag kunde gå sista biten hem. Det tog sin tid men fram kom jag.
I efterhand tänkte jag på folk. Hur det måste sett ut. Jag var för borta för att bry mig men konstigt att bara en tant reagerar. Jag stod, ja eller stå och stå är en skönmålning, fick gå ner på alla fyra ett par gånger i den fullsmockade kön och ingen frågade hur det var eller erbjöd sig att hjälpa. Tuppar nästan av framför kassasnubben och han ser lite förskräckt ut när jag dyker upp igen men inget mer.
Tänk om jag var på väg att dö? Ingen hade brytt sig. Vad är det för fel på folk? Jag var säkert bara en obekväm typ i deras vardag. Men fy fan för att vara så feg att inte ens kolla läget när nån vit i fejan svajar fram och tillbaka och upp och ner. Det hade ju kunnat sluta illa.
Nä, blir inga mer utflykter för mig ensam. Får se till att ha med mig min högst personliga assistent Mackan B, när jag ska på mina stadspromenader. Bara han kommer hem från dalarna nångång.
Jäkla SJ-skiten håller honom än en gång som gisslan. I Hallsberg ikväll. Vore jag inte så rädd för FRA skulle jag få en släng av terrorism och börja utöva lite bombhot åt höger och vänster. Är så trött. Det är bara problem med dom! Ett superfiasko är vad det är, hela SJ. Alla vet men ingen kan göra nåt.
Fy fan.