tisdag 29 juli 2008

inte så bra

Mitt mående alltså. Började dagen med en god frukost i sängen (på mitt nya bord) och så långt allt bra. Trött som jag var somnade jag om och sov till klockan två och fortfarande kändes allt bra förutom att jag hade en något grinig inställning till det mesta runt mig som ett, tror jag, resultat av för mycket sömn. Efter ett tag i soffan gick jag ut på stan och satte mig på ett fik med min bok. Köpte macka och åt. Drack mycket vatten. Sen blev det glass och promenad mot biblioteket där det inte-bra började. Skulle kolla filmutbudet men blev så akutyr att jag var tvungen att släpa mig till en stol och sitta där ett tag. Försökte resa mig men det var ingen hit. Till sist tog jag mig ut och en bit längs dottninggatan, köpte en vatten och lite s-märken. Satt sedan ett bra tag på en hållplats och började må bättre.
Bestämde mig, tyvärr, för att gå in på ica på hemvägen så jag inte behövde gå ut mer. I kassakön, kom det igen. Yrsel och illamående. Kände hur huvudet började domna bort och när det blev min tur att betala dök jag ner och stannade där en stund. Väl uppe igen förklarade jag att jag var yr och lyckades på något sätt betala med kortet även fast jag knappt hörde eller såg något. Innan jag plockade ner sakerna i oåsen satt jag på huk med huvudet er och försökte samla mig.
På nåt sätt tog jag mig till en bänk vid ingången och blev där sittande åter med huvudet mellan benen. Då klappar plötsligt en vänlig kvinna mig på axeln och undrar hur det är. Yrsligt, svarar jag och ler så gott jag kan -lågt blodtryck. Men det är ingen fara då? frågar hon snällt. Men det trodde jag ju inte. Sa att jag skulle sitta ett tag och sedan försiktigt ta mig hemåu men tackade för att hon undrade. Jag mådde strax bättre, så pass att jag kunde gå sista biten hem. Det tog sin tid men fram kom jag.
I efterhand tänkte jag på folk. Hur det måste sett ut. Jag var för borta för att bry mig men konstigt att bara en tant reagerar. Jag stod, ja eller stå och stå är en skönmålning, fick gå ner på alla fyra ett par gånger i den fullsmockade kön och ingen frågade hur det var eller erbjöd sig att hjälpa. Tuppar nästan av framför kassasnubben och han ser lite förskräckt ut när jag dyker upp igen men inget mer.
Tänk om jag var på väg att dö? Ingen hade brytt sig. Vad är det för fel på folk? Jag var säkert bara en obekväm typ i deras vardag. Men fy fan för att vara så feg att inte ens kolla läget när nån vit i fejan svajar fram och tillbaka och upp och ner. Det hade ju kunnat sluta illa.
Nä, blir inga mer utflykter för mig ensam. Får se till att ha med mig min högst personliga assistent Mackan B, när jag ska på mina stadspromenader. Bara han kommer hem från dalarna nångång.
Jäkla SJ-skiten håller honom än en gång som gisslan. I Hallsberg ikväll. Vore jag inte så rädd för FRA skulle jag få en släng av terrorism och börja utöva lite bombhot åt höger och vänster. Är så trött. Det är bara problem med dom! Ett superfiasko är vad det är, hela SJ. Alla vet men ingen kan göra nåt.
Fy fan.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Det är precis så som dagens Sverige ser ut, som du beskriver, människornas reaktion, eller snarare bristen av den, moderatkallt, egoistiskt, omänskligt,folk drar sig undan istället att hjälpa till,allt efter mottot "bara jag har, så skiter jag alla andra", sorligt men sant. Som jag skrev i min blogg, jag gillar inte 2000 talet nå´t vidare, är heller inte nå´n bakåtsträvare, men det var bättre förr när människor fortfarande var människor. Ha det fint,Minimänniskan och Marcus med,.jag skulle har hjäpt dig om jag hade varit på plats.

Anonym sa...

Fin mage du har redan!

och visst är medmänskligheten märkligt funtad...

Elin i Björken sa...

Usch det där med lågt blodtryck är inget vidare, man blir så rädd att svimma och slå skallen i backen.

Värmen gjorde säkert sitt också.

Hoppas du mår bättre idag!

Anna sa...

Det är verkligen konstigt att människor fungerar på det viset att man kan låtsas att något inte finns och då gills det liksom inte....hoppas att du mår bättre igen och ska slippa mer av det där måendet!
Jättefin mage redan...

Anonym sa...

Det hände mig med i matbutiken...jag blev så yr att jag fick sätta mig på golvet och satt där en bra stund. Inte en person frågade mig hur jag mådde om jag behövde hjälp. Sorgligt men sant. Folk gick bara förbi och tittade ner på mig, de noterade mig men inte ett ord....
Gravid

Anonym sa...

Helt sjukt hur månniskor är! Frågar väl hellre en gång för mycket än en gång för lite hur någon mår. Hoppas du får må bättre idag.

Anonym sa...

Mina största fobier är att svimma eller spy någon annanstans än hemma. Jag har också lågt blodtryck. Jag tror det är skillnad mellan stora städer och mindre orter. På en mindre ort skulle du fått hjälp. Där jag bor skulle du säkert fått hjälp med kassarna hem också.
/V

Anonym sa...

Hur gick kollen igår? Oroar mig så.
Liams mamma

Anonym sa...

Så trist att du inte mådde bra och så HEMSKT att ingen kom fram till dig!!!

För en kort tid sedan segnade en man ner på marken på järnvägsstationen min stad. Det var uppemot ett hundratal människor där just då. Det stod några runt honom men ingen,INGEN larmade SOS. Man bara häpnar!

Hoppas att du mår bättre. Mvh Karin

Anonym sa...

Ah..jag glömde ju att skriva att mannen på järnvägsstationen avled. Efter ca 45 minuter kom ambulansen som någon till sist larmat. Då var mannen redan avliden. Hemskt!! Jag lovar att alltid vara en sådan som hellre bryr sig i onödan än inte alls.
/Karin

Anonym sa...

Hoppas du mår bättre nu. Ta med något du känner dig trygg av i väskan (mobilen), något att stoppa i munnen, dextrosol eller en dryck kanske, när du känner dig svag!

Anonym sa...

Usch, vad hemskt! Och värst är, som du skriver, att ingen brydde sig. Läskigt! Kram på dig och vila ut ordentligt nu.

Anonym sa...

Karin: Var du där eller du har bara fått höra?

Anonym sa...

Anonym, jag var inte där min mamma som arbetar där kan intyga att detta hänt. Det blev rubriker i lokala tidningen där man tog upp detta märkliga. Att en man ligger och dör mitt på ljusa dagen utan att någon rycker in. Det stod folk runt om mannen och alla trodde att någon annan larmade sa en av vittnena till tidningen. Hemskt var det iallafall.

/Karin

Anonym sa...

Hemskt att du inte blev ompysslad eller ens "efterfrågad", skrämmande!!
Fann en bild för ett tag sen som berörde mig så enormt mycket, ska försöka se om den går att länka här:
http://www.nikahang.ca/images/20061116030317_helpless.jpg

Din M är verlkligen en fin förebild för motsatsen av vad du blev utsatt för av omänsklighet.

Klapp på magen och Mini!

fridapanik sa...

Låter nästan som en panikångestattack, jobbigt är det i alla fall. Jag hade det precis på samma sätt vid mina graviditeter och det hämskaste av allt var att folk runt omkring tog avstånd istället för att hjälpa. Fega jävlar. Vart tog allt civilkurage vägen?

Anonym sa...

Man undrar ju hur folk fungerar egentligen. Samma sak när jag var gravid. Lyckades släpa mig halvt krälandes på golvet längs ett räcke men folk bara stirrade. Ingen som frågad ehur jag mådde, man mötte bara deras nyfikna blickar men ingen hjälp fick man.