note to self: köpa kylväska att stoppa bebis i

Det vart en sån där natt igen. Med alldeles för lite sömn och vila. Efter fyra vaknade jag och kunde inte somna om. Trött som en idiot men ändå det gick bara inte.
Orkar inte läsa någon av böckerna som jag har på gång, de är tunga, så jag börjar bläddra lite i anteckningsboken längst ner i högen. Den är röd och vit. Ser glad ut. Jag minns den lite men inte riktigt ändå. Inte förrän jag läser de förvirrade anteckningarna och märker att den är från då. Och det brister. Aj vad ont det gör. Inte ofta den här huggande smärtan tar över så, men det gör den just nu. Just där och då kring fem på morgonen fick jag stryk.

Det var min viktiga bok från sista tiden på sjukhuset i Finland. Fylld av viktiga frågor och funderingar nedklottrade när sköna tabletterna ville ta över och det viktiga inte längre fick plats. Jag kunde inte fatta att det var mina bokstäver och ordkombinationer. Även om jag minns då de tänktes och blev till. Anteckningarna var skrivna nästan enbart på finska med några stöttande svenska ord när de finska inte räckte till.
Lista från den 28 maj 2006.

-Köpa kylväska. Stor. Minst 40-50 cm. Dante måste få plats.
-Kylklampar. Obs många. Och filt.
-Hur kallt? Viktigt!!! Fråga läkare!
-Kolla med tullen så de inte stoppar. Får man frakta lik mellan länderna???

Det är några av fundringarna i nyblivna mamma Jonnas huvud två dagar efter att hennes förstfödde son fötts.
Jag fick senare veta att det ska vara mellan 5-8 grader i en kylväska när bebis ska fraktas i den. Kylskåpskallt. Så det gick åt många kylklampar, för resan var lång.

Min mamma och hennes syster skulle köra hem Dante. Jag var bokad på flyget. Fick inte åka bil. Blodproppsrisk och känslomässigt alldeles för påfrestande att sitta 12 timmar i bilen med bebis bland kylklamparna tyckte finska läkaren. Jag protesterade lite. Även om hon hade rätt. Ville ju åka med. Ta hem honom. Mitt barn. Och tänk om tullen stoppar? Tar kylväskan och Dante aldrig får komma hem? Paniktanke som inte ville släppa mig. Men en snäll sjuksköterska ringde och kollade och meddelade efteråt glatt att båset på Haparandasidan alltid nästan var tomt och att de finska tullarna inte brydde sig om vi hade en död med oss. Så jag lämnade Dante till mormor. Och hon tog hem vår bebis till oss.
Marcus har kallat det hela för en Kaurismäki-film och visst kunde det ha varit det. Känns nästan så idag. Jag kan inte fatta att jag haltande tre dagar efter min förlossning gick runt i Uleåborg och shoppade kylväska. Och massor av klampar. Och en mjuk filt. Det låter ju inte, förutom filten då, riktigt klokt. Men så var det. Mina mamma-dagar kunde ha börjat väldigt mycket bättre.

Jag tänker på det som var då och känner mig plötsligt lycklig och rätt bekymmersfri. Vad är lite sömnsvårigheter och semiångest mot att tvingas planera din döde sons hemresa? Att planera IVF och en ev framtida graviditet (som visserligen kommer innebära ett antal månader av rent helvete) mot att välja kistor till sina små bebisar (vit eller trä? trä eller vit?)? Ingenting. Jag har just nu inga större problem alls faktiskt. Till och med solen sken idag. Snacka om att få perspektiv, om så bara för en stund, på tillvaron.
Inte för att det inte ibland känns fördjävligt att behöva slita ett tolvtimmarspass på jobbet för att efteråt vara trött, grinig och sömnlös. Eller att konstant känna med tungan där den där tandflisan som lossnade häromdagen brukade sitta och samtidigt inse att tandläkarkontot sen länge är tömt. Eller att gråta över den där som var så dum då, och jag som faktiskt inte gjorde nånting. Men kom igen. Det där är faktiskt ingenting. Inte om man jämför. Och ibland måste man göra det. Jämföra. För att få perspektiv. För att inte fastna i det där rätt otäckt behagliga självömkandet som snabbt och obemärkt kommer på låååångbesök om man inte passar sig.
Du har ett ansvar mot dig själv att ta dig igenom det svåra, jobbiga. Det tar tid ibland. Tar emot oftare. Och även om det inte känns så, på ett bra tag, är du stärkt, bara genom att fortfarande vakna, stå upp. Gå fram trots det svåra.
"Jag är inte så stark som du, buhuu" Nähä (och bs) men ditt ansvar gentemot dig själv är lika stort som mitt mot mig är.
Jag vet att lägger man döda barn i kylväskan ska det vara 5-8 grader kallt däri. Ändå smakar kardemummakaffet och den där delikatessskinkan från över disken så otroligt gott! Den gör ju faktiskt det! För att inte tala om den man köper i Italien ("un etto di prociutto cotto, per favore"). Inte för att jag är särskilt stark, men för att jag inte har något val. Vissa alternativ tar bort valet redan innan man kommit till det. Eller ok, klart det alltid finns ett val. Men valet att lägga sig ner och dö, det är i min värld inget egentligt val, inget alternativ. Mer ett slags oval och därför finns bara en väg att gå, den andra.

Oj. Långt yrande. Om vad? Ja, ja. Tack vare den där 2do-listan i min viktiga bok från 2006 har jag lyckats predika mig igenom en stund denna tisdagkväll. Fast jag mår mycket bättre nu, kanske lite tack vare den där attacken imorse.
Imorgon kommer säkert nåt annat kännas fullständigt bajs. Jobbigt. Synd om. Alltid jag...
Men på torsdag går jag köper skinka igen.