I lördags den 2: maj var det ett år sen jag började puffa. Känns helt overkligt.
Tänk. För ett år sen fanns inte Milo, mer än i våra drömmar och förhoppningar.
För ett år sen skulle min kropp nedregleras och tömmas på hormon för att sedan på konstgjord väg börja proppas full med nya. Allt för att på sikt skapa det vackra underverket som nu ligger och sover så sött i sin vagga.
Blir yr när jag tänker tillbaka på det. Försöker fatta, men har aldrig riktigt lyckats och gör det fortfarande inte.
Den 16:e maj 2008, nedreglerad och klar, tog jag min första spruta i magen. En dos hormon som blev startskottet för de ägg som där och då började mogna i mig. Startskottet för kärleken som sedermera kom att kallas för Mini och som idag heter Milo. Ur de 30 blåsor som den 1:a juni förra året tömdes lyckades läkarna få ut 13 ägg varav 6 befruktades och 5 utvecklades till embryon av toppkvalitet. Ett av dessa fem fick jag tillbaka på min födelsedag, den tredje juni och är alltså Milo idag. De fyra andra vilar i väntan på i frysen på Linköpings univeritetssjukhus. Fyra pyttisar varav något eller några kanske en vacker dag kan få bli till ett älskat litet sykon till våra små här hemma och i hjärtat.
Snacka galet. Vilken resa. Hans resa. Det kunde ju lika gärna vara Milo som vilar där och väntar. Men det är det inte. Han vilar i sin säng. Han reste långt vårat älskade barn och nu är han hemma.
Yr blir man som sagt.
11 kommentarer:
Jag får gåshud när jag läser. Det är inget annat än ett mirakel varenda gång det blir ett barn. Även om det händer miljoner gånger varje år, så är det ändå ett mirakel varje gång. Helt ofattbart att det kan bli nya små personer som vi kan älska.
Kram, Hanna
Vilken underbar och fin sannsaga! Och vilken härlig känsla det måste vara för er att veta att det finns möjlighet att i framtiden ge Milo ett eller flera syskon ifrån de fyra nerfrysta embryon som finns i Linköping! Man blir helt rörd av att läsa din berättelse!
Jag önskar Dej och Marcus allt gott och all lycka med Milo och i framtiden ev syskon till hnom! Det är en fantastisk resa Ni gjort, alla tre!
Så vackert du skriver , barnen livets stora mirakel . Vilken lycka att veta att Milos små syskon finns där i vänta på . Vist saknar man magen , det är så speciellt att vara gravid och känna hur någon sparkar på där inne . Även de första dagarna på BB när man är som i en bubbla och världen utanför finns inte utan bara den underbara bubblan när man lär känna varandra , Ni har gjort en helt otrolig resa alla tre och det har bara bevisat att den som tror och längtar efter något riktigt kommer alltid att få det bara man fortsätter att tro och hoppas .
Lilla Milo om du visste vad efterlängtad du är. Gullebarn!
Jonna hormonerna dansar jenka, och du har haft det jättejobbigt med graviditet osv. Men du är så stark. De som har normal graviditet känner ju av det. Förstår ,ycket väl att du vill ut o röra på dig då du tvingats vara still så länge.
Som mamma nu får du väl 100 råd per dag.Avstår. Hoppas din kropp , jobbigt ha ont kommer i form snarast , .
Ge ni honom syskon sen men ni bestämmer. Krama sötnosen , kul när han börjar prata sen mamma pappa.. Sköt om er,
Jag kan fortfarande efter två år nypa mig i armen för att förstå att jag till slut fick min andra pojke. Efter två jobbiga missfall och vid en ålder av 44 år. Ja, det är ett mirakel!
Tänkte bara tipsa om en blogg, skriven av en tjej som just påbörjat samma resa som du/ni gjorde för ett år sedan:
http://innandufanns.blogg.se/
Hej! Livet är en resa - upplevelseresa - hoppas det ordnar till sig med din onda kropp o andra besvär- att Milo äter - sover - skrattar o mår bra.Ha det gott!
Åh så fint skrivit!! kommer så väl ihåg din början på resan, vi e nog många här som med spänning kollade in till dig och såg hur det var med dig...och sen se ditt fina plus värmde i våra kämpar hjärtan. Sitter själv här nu...ruvar på dag 11 testdag med blodprov imon, men får inte svaret förrän på torsdag...nervöst....detta e vårt 3e försök, förhoppningsvis det sista. Vi hoppas att få kunna blicka tillbaka om ett år och tänka lika fina tankar som du gör ni...
Stort grattis till lille Milo igen. De är ett som läkarna säger sekundersmirakel...så hårfint e det att de ska ta sig!
många kramar Jenny
Underbar historia! Vilken resa Ni gjort tillsammans, först Du och Marcus och nu också tillsammans med Milo!
Bamsekram till hela familjen!
Ja man blir yr helt klart! Livets mirakel..
Vackert...med ett lyckligt slut1 Hoppas ni vågar er på de frysta minisarna;)
Skicka en kommentar