lördag 23 oktober 2010

älskade barn här och där

I förrgår, på kvällen, när jag lagt Milo och bara låg kvar bredvid i kort vila började jag plötsligt gråta. Tårarna rann och rann, fanns inget slut. Bilderna flimrade förbi, som tvångstankar fast i bilder susade den ena efter den andra. Grymma otäcka bilder, som i en mardröm fast inte.
För fyra år sedan fick jag missfall. I 17:e veckan tog det slut, den gången. Inget föll ur mig som ordet antyder, utan jag var tvungen att under en hel dag försöka krysta ut den lilla knappt 20 cm korta bebisen ur mig. Mitt andra efterlängtade barn skulle dö innan hon hade blivit till. Livmoderhalsen hade öppnat sig obemärkt och vattnet hade gått. The end. Fastän hon levde. Hjärtat slog sina slag när läkaren kollade en sista gång.
Det trodde jag inte sa hon och stängde ner skärmen, men utan vatten så här tidigt kommer det inte att slå länge till.
Jäkla envisa hjärta. Jag ville att det skulle ha stannat redan. Ville inte en gång till krysta och föda fram ett (alldeles för litet) barn till döden. Mindes så väl Dantes hjärtslag ett halvår tidigare. Du dunk, du dunk lät det tills jag födde honom och den var det bara du------------------

Det går tid utan att jag tänker på det, men sen plötsligt kommer bilderna. Bilder på hur jag krystar och krystar, på blodet som forsar ur mig, på hur jag svimmar, hur jag blir buren upp i sängen (även om jag var avsvimmad och inte såg det då) och till sist bilden på klonk, det där ljudet när en liten 20 centimeters bebisbörjan slår i stålpottans kant. Kom den? frågar jag förvirrat men vågar inte kika ner. Barnmorskan nickar och letar reda på en sax och de där sekunderna jag sitter där och känner bebis hänga kvar fast i mig, i mamman, är långa och bilderna så otäcka.

I förrgår kom de över mig igen. Och jag grät. Tyst. Länge. Med Milo bredvid och Mimmi i sin vagga.
Den 21 oktober 2010 blev jag drabbad av 22 oktober 2006. Igen. Den där dagen, dagarna, det började ju redan dagen innan finns för alltid i min kropp. Den minns det jag försöker glömma och då gråter jag så det onda spolas bort och det gör det. För nu. Jag kommer gråta igen, men det är inte farligt.
En älskad och efterlängtad Liten fick aldrig stanna, hon flyttade in i mitt hjärta och värmer det därifrån. Milo och Mimmi värmer istället både här och där. Mina underbara små barn som stannade. Har inte ord så starka som kan förklara den tacksamhet och kärlek jag känner för mina små som finns hos mig och när bilderna hade susat klart pussade jag på Milos kind och kände vilken lycka det är jag lever.
Nu sover de igen, båda två och jag längtar till det där knorret som meddelar att nu är någon vaken.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Goa fina Jonna, till jul är det 27 år sedan jag förlorade mitt tredje barn,han blev fyra dagar, och som du säger så finns han i ett rum i mitt hjärta för alltid. Sorgen avtar i sin styrka men under julen kommer ett vemod över mig och vissheten om att någon alltid fattas.Man lär sig leva med sorgen men att förlora sina barn är bland det värsta som kan hända en eller att dom blir svårt sjuka.Jag har fått tre barn till efter denna hemska förlust och fem barnbarn så jag är lyckligt lottad,men inget barn ersätter ett annat.Gråt du,det gör jag fortfarande det finns inget "tiden läker alla sår" det blir bara mer uthärdligt med tiden.Styrkekramar till dig vännen,Margreth

ylwa sa...

Jag förstår att tankarna får dig att gråta, jag får en klump i halsen bara jag läser dina ord.
Ett barn som dör - det ska inte vara så! Oavsett när det händer..

Stor varm kram!

Anonym sa...

Så otroligt vackert Jonna. Fantastiskt skrivet.

Anonym sa...

Finaste Jonna! Vilken fantastisk text du har skrivit här! Jag läste och 2 tårflöden rann ner över mina kinder! Jag har inte upplevt det ni upplevt, men din text här är så levande.
När tankarna minnena kommer - gråt! Jag tror inte man någonsin glömmer sådana här händelser, men man lär sig leva med dom med tiden. Och man vet också att det finns fler barn, eller andra anhöriga, fast dom är "i himlen", men ändå med i våra sinnen.
Jättevarm kram till dig! //Maggan1

Tine sa...

Ja, vad fint. Kärleken är stark och minnen sätter sina spår.

Vilka starka minnen. De bleknar nog aldrig, men kommer alltid att påminna dig om den lycka du lever i just nu.

Kram!

Anonym sa...

*gråter*
kram/Mia

Mia sa...

Oj vad vackert du skrivit. Det måste vara båda glädje och sorg du bär på. Njut av dina finaste på jorden så följer de andra med som änglar i himlen. Kram Mia

Helene sa...

Orden räcker inte till, mina alltså, för du har så många vackra ord som beskriver kärlek och sorg så träffande. Stor kram!

Anonym sa...

Nu gråter jag :(
Vilken fruktansvärd upplevelse och panik att förlora något man längtar efter och älskar så och på ett sådant grymt sätt som du fick vara med om. Snart 2 år sedan min bebis bara fick vara 14 veckor i magen - sorg. Är dock oerhört tacksam för min fina dotter som snart blir 1 år!
Kramis Jonna / Malmöit

Anonym sa...

Hej!
När jag för ett halvår sedan förlorade min första lilla flicka i vecka 24 var det någon som gav mig ett exempel av Marcus bok Svarta Vykort. Sedan dess har ni två, utan att jag känner er, varit en stor del av min väg tillbaka. Jag ville bara säga det...att det du skriver om verkligen hjälper, får mig att känna mig mindre ensam. Tack!

Felicias mamma Maria sa...

Känner igen mig i varenda ord du skriver...

Jenny i Bjuråker sa...

Åh Jonna, så fint du skriver! Men varje ord skär och din smärta går rakt in i mig...
Så gott att det goda finns nu, i de två små som finns här, och kan kramas och krama!

mrsjones sa...

Dessa dagar, dessa bilder som för alltid kommer finnas där. Allt ihopblandat med den glädje man har för sina barn som finns hos oss. Jag läser dina ord och får en klump i halsen. Det är svåra bilder att bära..och saknaden sen..usch ibland är det extra svårt. Miljoner kramar!!

Hanna sa...

Det är så hemskt, det som har hänt er. Ingen ska behöva förlora sina barn.

Kram,

Anonym sa...

I juni i år var jag med om att behöva krysta ut vår 19 veckor gamla efterlängtade lilla plutt :( Han fick inte stanna hos oss. och snart är det BF-datumet... 2 november skulle han komma till oss... vet inte om jag överlever den dagen :(
Jag känner igen mig i det du skriver./mia

Bettina29 sa...

Hejsan!
Jag hittade till din sida genom att googla cerklage. =) Vilket jag är glad över!
Jag både är och har vart i din stituation.. mist en son i vecka 23, har en som som kom i vecka 28 och idag är han 8år.. och är nu i vecka 36+3. Kramar till er!!

Kommer att kika in fler ggr =)