älskade barn här och där

I förrgår, på kvällen, när jag lagt Milo och bara låg kvar bredvid i kort vila började jag plötsligt gråta. Tårarna rann och rann, fanns inget slut. Bilderna flimrade förbi, som tvångstankar fast i bilder susade den ena efter den andra. Grymma otäcka bilder, som i en mardröm fast inte.
För fyra år sedan fick jag missfall. I 17:e veckan tog det slut, den gången. Inget föll ur mig som ordet antyder, utan jag var tvungen att under en hel dag försöka krysta ut den lilla knappt 20 cm korta bebisen ur mig. Mitt andra efterlängtade barn skulle dö innan hon hade blivit till. Livmoderhalsen hade öppnat sig obemärkt och vattnet hade gått. The end. Fastän hon levde. Hjärtat slog sina slag när läkaren kollade en sista gång.
Det trodde jag inte sa hon och stängde ner skärmen, men utan vatten så här tidigt kommer det inte att slå länge till.
Jäkla envisa hjärta. Jag ville att det skulle ha stannat redan. Ville inte en gång till krysta och föda fram ett (alldeles för litet) barn till döden. Mindes så väl Dantes hjärtslag ett halvår tidigare. Du dunk, du dunk lät det tills jag födde honom och den var det bara du------------------

Det går tid utan att jag tänker på det, men sen plötsligt kommer bilderna. Bilder på hur jag krystar och krystar, på blodet som forsar ur mig, på hur jag svimmar, hur jag blir buren upp i sängen (även om jag var avsvimmad och inte såg det då) och till sist bilden på klonk, det där ljudet när en liten 20 centimeters bebisbörjan slår i stålpottans kant. Kom den? frågar jag förvirrat men vågar inte kika ner. Barnmorskan nickar och letar reda på en sax och de där sekunderna jag sitter där och känner bebis hänga kvar fast i mig, i mamman, är långa och bilderna så otäcka.

I förrgår kom de över mig igen. Och jag grät. Tyst. Länge. Med Milo bredvid och Mimmi i sin vagga.
Den 21 oktober 2010 blev jag drabbad av 22 oktober 2006. Igen. Den där dagen, dagarna, det började ju redan dagen innan finns för alltid i min kropp. Den minns det jag försöker glömma och då gråter jag så det onda spolas bort och det gör det. För nu. Jag kommer gråta igen, men det är inte farligt.
En älskad och efterlängtad Liten fick aldrig stanna, hon flyttade in i mitt hjärta och värmer det därifrån. Milo och Mimmi värmer istället både här och där. Mina underbara små barn som stannade. Har inte ord så starka som kan förklara den tacksamhet och kärlek jag känner för mina små som finns hos mig och när bilderna hade susat klart pussade jag på Milos kind och kände vilken lycka det är jag lever.
Nu sover de igen, båda två och jag längtar till det där knorret som meddelar att nu är någon vaken.