humor?

Jag höll mig för skratt, minst sagt, när konduktörskan snällt informerade mig om att tåget vi satt på inte skulle till Norrköping utan till Göteborg. Tji fick jag som för en gångs skull kom tio minuter före avgång till plattformen.
Såklart hoppar jag på det tåg som står där utan en tanke på att det tio minuter senare kanske står ett annat, rätt tåg som är det jag borde hoppa på. Eller hoppa och hoppa, med barnvagn och två barn däri hoppar man inte så mycket.
Vår blixtvisit till Stockholm blev därmed inte så mycket blixt som ett väldigt segt dragande runt i Katrineholm och för andra gången svor jag på att aldrig resa ensam med två små barn. Fram tills min envisa hemresa solo hade vi det åter mycket trevlig allihopa och visst höll mungiporna på att mötas nånstans på hakan där ett tag, men nu efter att ha fått ältat eländet ett par gånger med Marcus kan jag nästan skratta åt det.
Fast bara nästan.
Eller vänta. Nu skrattar jag faktiskt.
Moahahahahahaa...