onsdag 8 april 2009

tröst

En blixt av otacksamhet slår ner i mig varje gång jag inte annat vill än gråta, fastän det underbaraste jag vet och kan tänka mig så sött ligger bredvid. Jag ska ju lätt i sinnet trippa runt på rosa små moln just nu. Hela tiden. Inte svälja tårarna och släpa omkring med blåstyngda onda fötter på hårt underlag.

Fast man måste ju få gråta. Läcka lite. Spilla ut det tunga. Så jag gjorde det. Spillde och spillde. Somnade sen och vaknade ett tag efteråt av att guldet intill gnydde.
Mamma mår bra nu, sa jag, tittade in i hans stora runda ögon och fick ett glatt och nyfiket nge nge till svar.
Mitt lilla barn, som jag älskar dig!

32 kommentarer:

Öländskan sa...

Hej du har fått så mycket fina kommentarer till ditt förra inlägg så det här känns överflödigt men vill ändå säja att det är helt normalt att känna så. jag vet att jag skrev innan din lille son föddes att man blir uppochnervänd efteråt.Var i din känsla och släpp ut gråten, din kropp försöker ställa in sig igen.
Lycka till och hoppas att solen snart skiner på er hela familjen.

Madde (maddepladder) sa...

Klart att du måste få rinna över du också! Jag tror inte du är det minsta otacksam för din son bara för att världen inte precis hela tiden ter sig rosaskimrande.

Vi har alla våra krämpor, vi blir trötta och vi har sorger att bära. Ibland är vi uppåt och ibland känner vi oss nere. Så är det för oss alla som tillhör mänskligheten och så vitt jag förstår så gör du det, tillhör mänskligheten? :)

Stor KRAM!

Anonym sa...

Jonna! Önskar jag kunde trolla och göra hela världen lycklig.Min tröst, efter att ha läst här är att jag vet att du kommer hitta en väg framåt snart. Även om du behöver pröva lite olika sätt.
Gabriella på sös som har en bra dag och skickar tillbaka lite styrka tiil dig.
Kan vid stort behov av att tycka synd om sig själv rekomendera glassen Ben & Jerry "half baked".

annapanna sa...

En sak som jag tycker är jätteviktig att du kommer ihåg är att du inte är mer än människa nu heller, fast du blivit mamma! Många verkar tro att de blir övermänskliga när de får barn. Och det blir man ju till viss del, men det är tillåtet att bara vilja gråta och känna sig ynklig. Det är inte otacksamt, det är mänskligt och det är det viktigaste man kan ge sitt barn- mänskliga och alldeles vanliga föräldrar :). Så gråt och deppa lite du, det blir bättre sen. Och sen blir det nog lite deppigt igen och sen bättre igen. För sånt är ju livet. Hur lång vägen än har varit fram till att bli förälder ;). Ta hand om dig, du är ju den enda mamman han har det lilla livet, kram

Christina sa...

Var rädd om dig Jonna...
Man talar för mycket om all rosaskimrande lycka då man får barn. Men verkligheten är oftast som du beskriver den....oro...sömnlöshet...ont i eventuella sår....ingen koll på någonting...och så alla hormoner då...som gör att man gråter helt plötsligt...av all anledning som här nämnts bla. Och ibland av ingen anledning alls..
Den enda trösten jag kan ge är, det går över...snart har du full koll på just din bebis och känner dig trygg i situationen....men du har minst en månad kvar...
Liksom du har jag förlorat ett barn. Och barnen som föddes efter hennes död (medfött hjärtfel), ja då var jag orolig i säkert två år.Minsta förkylning de hade var livshotande i min fantasi..
Men som sagt...det ljusnar ...
Kram till dig och de dina.

Anonym sa...

Oj, oj. Utmattningssymtom, depression? Sluta amma, låt mannen ta över matningen. Lillen har naturligen tagit över dig och nu är du hans lydiga underbara mat-automat. Stålsätt dig inför gallskriken, pumpa ur, mannen måste träda in, du fixar inte alla lillens omedvetna ständiga kommandon. Jag har varit med om detta själv. Oron kommer inte att vika förrän din man lärt sig att ta hand om maten. Tro mig. Du uppvisar precis vartenda tecken på moderskapsdepression vilket inte kommer att förbättras av sig själv. Din/min självbild av Madonnan-Mjölkleverantören kommer att föra med sig ännu större problem. Du behöver avlastas!

hanna sa...

Klart man frå gråta! Så bryter man ihop lite en stund å kommer tillbaka med full kraft sen! :)

Anonym sa...

Välkommen till det härligt labila livet som småbarnsmor!!
Vill bara dela med mig om att jag, och ALLA jag känner som fått barn, vid väl valda och mindre väl valda tillfällen, bryter i hop. genetiskt?...snarare genialiskt! Det är riktigt nyttigt att öppna tårventilen. Man känner sig rensad efter ett litet bryt! Se det som något hälsosamt...typ ett hemma SPA för själen ;-)

Min psykbrytslista:
3:e plats ALLA Dokumentärer om sjuka barn.

2:e plats När jag tänker på att just jag har fått så fina barn.

Och nu, Tadaaaa...ohotad 1:a plats
-Alla filmade förlossningar.

hejtjoflätt - gråt en skvätt!

Malinka sa...

Inte känna otacksamhet eller skuld för att du mår som du mår!

Som många kommentarer sa i förra inlägget är det säkert hormoner som spelar in – och jösses människa, du får ju inte sova ordentligt! Jag har inte sovit som en vettig människa på snart 4 1/2 år, och det TÄR på en. Men jobbigast var i början, med första, för då var jag som ett rö i hormonstormen.

Var tacksam för ditt fina barn. Det innebär inte att du inte ska få må dåligt över dålig sömn och skrikbebis. För Milo Santino räcker det att du och Marcus finns där och möter hans blick. Han ställer inga krav på att ni ska vara glada hela tiden.

Anna-K sa...

Hej! Gråt befriar de "konstiga känslorna." Lille Milo med stora ögon gör mamma glad........

Anonym sa...

Det är så lätt att känna att man hela tiden måste vara tacksam och nöjd, bara för att man äntligen fått sitt efterlängtade barn vid sin sida. Men riktigt så enkelt är ju inte livet. Och som nybliven mamma med alla hormoner i kroppen så har man ofta ett svajigt känsloliv. Så gråt när du behöver gråta och klaga när du behöver det! Din tacksamhet för att du fått Milo minskar ju inte för det. Kanske är det till och med så att den ökar.. Jag är dessutom säker på att du är i gott sällskap! /Mia

Hemliga damen sa...

Hej Jonna. Mitt bästa tips i nästan alla lägen är att tänka på sig själv som någon annan. Om du tänker dig en nära vän som gjort din resa under alla graviditeter och förlossningar, sovit det antal timmar du sovit den senaste tiden, burit sitt skrikande barn det antal timmar du burit, ägnat sig åt sig själv det antal sekunder du gjort osv.

Förmodligen skulle du tycka att den nära vännen hade all anledning att inte ständigt vara på topp. Alla deppar. Och den jobbigaste deppen är den då man inte tycker sig "ha rätt" att deppa.

Du kommer igen. Men du kommer igen ännu bättre om du ger dig själv lite depputrymme emellanåt.

Kram, HD

Anonym sa...

Ta det med ro och försök hänga med hormonerna. För det är vad det är... Bergochdalbana! Det är som att vara tonåring på nytt! Det är ok att gråta och känna sig ledsen och deppig! Det ena utesluter inte det andra. Lyckan och kärleken finns där i alla fall! Snaaart ändras livet igen och plötsligt finns där en rutin, en vardag och livet går och blir en vana och man är inte så deppig längre... Det är väl inte så konstigt egentligen. Efter din graviditet och allt stillasittande och oro och ångest och sen en liten son som får så ont i magen (har själv två barn som haft kolik.. jag vet!)Och sömnlösheten och oron och alla nya känslor och man vill så mycket och man gör lite för mycket och sen blir man så trött. Men det är inte så långt bort när allt har "lagt" sig och det kommer "nya" upplevelser och annat fast lite "lugnare". Många styrkekramar! /Aicha

Trubaduran sa...

Gråten har vi fått för att klara oss med förståndet i behåll när vi vänder upp och ner på livet eller livet vänder upp och ner på oss. Det är en enorm omställning att få barn, både fysiskt och mentalt. Tillåt dig själv att leva i alla aspekter av det. Det gör dig inte till en sämre eller mindre tacksam mamma bara till en som har tillgång till sina känslor. Kan du lära din son något vackrare?

IVF-Karusell sa...

Man har dagar som går upp och man har dagar som går ner. Oavsett om man har barn eller inte.
Du kan inte gå varje dag och vara jätteglad. Så fungerar det inte i livet.
Bra att du tillåter dig själv att lätta på trycket och gråta när det känns jävligt. Då kan du, när du mår bättre, uppskatta de fina saker.

kram j

Gunilla sa...

Av tårar kommer det konstigt nog ny kraft....
Önskar dig och din familj en Glad Påsk!
Kram Gunilla

Vårt mirakel sa...

Jonna, du skriver så underbart om kärleken i era liv. Du berör så mycket inom mig att jag inte tror att jag kan förmedla det jag känner i skrift men jag gör ett försök. Jag blev gravid efter 16 år tillsammans med min man. Som vi längtade efter vår lille. Tyvärr hände det ofattbara, vi förlorade honom under graviditeten pga. en svår missbildning. När jag blev gravid igen vågade jag varken hoppas, tro eller drömma. Tills slut började jag handla barnkläder som fobiträning för att tvinga mig att tro på att vårt barn skulle möta oss levande. Nu har det gått 1 år sedan vårt mirakel föddes. Den kärlek som jag som mamma känner går inte att beskriva i ord.
Du Jonna, har en förmåga att komma så nära det går att med ord förmedla den känslan. Men mitt i kärleken finns också tröttheten, oron, tårarna och känslan av otillräcklighet. Det jag vill förmedla är dock att jag tror att den oerhörda längtan och skörheten vi känner för våra underverk gör känslorna för stora ibland.

Vi har själva haft ett krävande första år med vår son. Han är mycket aktiv och alert och vaknar fortfarande 10-15 gånger varje natt. Dagarna är fulla av liv, lek, pussar, skratt och frustration. Nätterna är ett maratonlopp med det ena uppvaket efter det andra som istället för att ge en välbehövlig återhämtning bara gör mig ännu tröttare. Mitt i allt detta finns den översvämmande kärleken och oron över hur vår son påverkas av sin sömnbrist. Som mamma vill man dela sig mitt itu för att han ska må bra men ibland kommer frustrationen och även bitterheten över att inte kunna njuta fullt ut nu när han äntligen är här. Jag tror du förstår vad jag menar. Er resa fram till första mötet med Milo har varit krogig och tung. När det kommer saker mellan den kärlek och lycka man känner får man dåligt samvete över att man inte känner de rosa små molnen under sina fotsulor. Man är så tacksam över livets under men kan bara känna tröttheten och tårarna. Tack och lov finns alla de andra stunderna också som får kärleken att exploderar i hjärtat. Bara vänta på när han säger mamma första gången.

Skicka mina varmaste kramar till dig.

Julia sa...

Gråt! Även om det kanske inte är ledsna tårar egentligen så är det kanske sådana tårar som måste få komma ut? Släpp ut dem en stund och gå sen ut och lukta lite på vårvindarna som kommer smygande. Titta en stund på en påsklilja och känn att snart, snart kanske solen lyser i sinnet igen. Men framför allt, känn att det är okej att inte alltid vara okej och glad. Lova det. Stor stor kram

Anonym sa...

Funderar - 165 dagars tvångsvila! Det är ju 5,5 månaders tvångsvila! Herre min je, du är ju helt fantastisk. Och också Marcus har ju stor del i denna din tvångsvila! Ni är ju helt enastående båda två! Tänk när Milo kommer att förstå vad ni gjort för att han ska finnas till! Många kramar till Er båda och till Er son!

Anonym sa...

Alltså det är helt okej att gråta, jag tror att det i vissa mängder bara är nyttigt. Och man får vara oförklarligt ledsen (nu menar jag inte att du är det, du har ju kanske större skäl än mig) men då gråter man och sen fokuserar man på det fina man har. Precis som du gör. Men strunta i det hela att du inte borde eller att du är dålig pga det.

Full bokhylla sa...

Jag tror att den där "lyckofascismen" är livsfarlig. Jag kände så efter att jag gift mig - "nu måste jag vara helt överlycklig hela tiden" och när man inte är det (för det är man ju inte) så får man panik och ångest. Är rädd för att få samma känsla när bebben kommer, men nu tänker jag att jag är beredd!

Hoppas idag är en bra dag! Kram

Mila sa...

Många kramar och positiv energi sänder jag din väg Jonna! Du är fantastisk! Jag tror att det är bra att gråta ut istället för att bära på sina känslor och sin sorg inombords.

/Mila

Anna sa...

Kära Jonna!
När jag var mammaledig för ca ett år sedan satte en tjej i min mammagrupp ord på de här känslorna på ett så bra sätt. Hon sa ungefär: det är som en berg-och-dalbana det här att få barn och vara föräldraledig. Ena dagen är man i lyckorus och allt känns fantastiskt. Nästa dag är man jättedeppig, fast man känner att man borde vara lycklig hela tiden!

Med facit i hand kan jag säga att det är precis så det är, eller i alla fall var det så för mig. Och min erfarenhet är att de här känslorna klingar av successivt allteftersom livet återfår sin "normalitet". Och så kommer den tillbaka då och då, men inte med samma intervaller som under den tid då man lever så tätt med bebisen som under den första tiden.
Kramar med kvinnokraft till dig! Och Glad Påsk!

Charlotte sa...

Det finns inget som renar ett tungt hjärta som lite tårar. Hoppas du känner dig bättre idag.

Johanna sa...

Men Jonna, det är precis det man behöver ibland -få gråta ur sig allt det onda. Det spelar ingen roll hur lycklig man borde vara det behövs ändå och det gör gott. Jag gör likadant, gråter ibland över sorgen över min äldsta dotter som är svårt hjärtsjuk och gått igenom så mycket. Jag gråter över allt som inte blev men gläds ändå åt allt vi fick istället, ändå är det så tungt ibland. Denna oro för vad som ska komma härnäst. Så ibland brister det och man vet inte vad som utlöser vad men det spelar ingen roll, det är bara att släppa taget för en stund.
Kan du hälsa Marcus från mig, jag läste hans Svarta vykort precis när den kom ut och den är fantastisk. Författade ett brev till honom/er i huvudet då, men det blev aldrig nedskrivet på papper. Har följt er kamp på håll och är glad att det gick så bra den här gången.
Stor kram Johanna

Annelie sa...

Klart som fan du blir ledsen ibland, bara för att du har fått världens finaste lilla son så försvinner ju inte alla känslor och tankar kring de två änglarna bland molnen!

Många kramar

köttbullsmamman sa...

Hej . jag är ochså nybliven mamma till mitt andra barn . Min son är nu 5 veckor . Under graviditeten drabbades jag av havandeskapsförgiftning för andra gången och var ganska illa däran . Efter en graviditet är det ju helt normalt att hormonerna svallar men jag har även fått höra att om man varit med om att man varit svårt sjuk och sedan blir bra kan även chocken komma sedan över det man var med om trots att allt gick bra . Därför kan det vara så att vissa nyblivna mammor gråter mera utan att för den skullen vara deprimerade , gråt kan ochså vara ett sätt att bearbeta. Sedan är det ju det att du nyligen varit och hälsat på dina föräldrar , även jag har mina föräldrar på annan ort och de första dagarna efter att jag kommer därifrån brukar även jag vara ledssen , för jag saknar dem och önskar att jag fick träffa dem oftare. till sist när man inte får sova blir man lättare irriterad och gråtmild . Lycka till ta en dag i taget , kanske kan din sambo försöka ha hand om eran son någon natt att du får sova ut kanske genom att du pumpar ut bara genom att att få sova några timmar extra en natt eller sova längre en morgon brukar hjälpa för mig när jag är helt uttröttad .

Anonym sa...

jag är förvånad att det dröjde så länge för dig att "reagera" med gråt- du har ju haft ett litet helvete.......ingen sömn och skrik i överflöd, det förstår man ju att det tar knäcken på vem som helst. det är inte otacksamhet det är en sund reaktion!

Mummel sa...

Alltid älskar man sina barn. Alltid är man tacksam.

Men: ingen kan nånsin vara glad och tacksam varje sekund...

Är det förresten inte bevisat nu att människan inte är gjord för att vara lycklig, h*n är gjord för att alltid
försöka b l i lycklig?

Jag har dagböcker som bevisar att jag trots min eviga och oerhörda glädje och lycka och kärlek över och till mina barn pendlat mellan himmelsk lycka och djupaste förtvivlan. Och tänkt att jag skulle vilja kasta ut den vrålande ungen genom fönstret...

Men igen: det gör man förstås inte. Och skäms över tankarna, hur kan man tänka så? Hur kan man vara så trött, så förtvivlad, så uppgiven när man upplever den största gåvan av alla?

För att man är människa, vare sej mer eller mindre. Liksom barnen. Och barnen, de behöver veta att varje känsla är ok. Man f å r känna allt. Det man måste lära sina barn, uppgiften man har i livet, är hur man uttrycker de där känslorna.
Man kastar t ex inte ut ungar genom fönstren. Helst ryter man inte som en tiger, heller. Gråter gör man när man är ledsen, skrattar när man är glad, kramar och pussar när man älskar...

Inte vill du väl att ditt barn tror att hans mamma inte kan känna?

Underbara Hem sa...

sänder över styrkekramar till dig ,och hoppas de kan hjälpa lite, kroppen går igenom så mycke nu oxå ,och det är helt naturlig att man kan bli känslig , ja har fått 2 barn och dem är idag vuxna , men jag kommer ihåg att ibland kände ja så som du gör
önskar dig och din familj en skön helg
KRAM EN RIKTIGT KRAM PÅ DIG du fina människa och mor

Anonym sa...

Hej!
Jag har gått igenom lång barnväntan, lång tvångsvila, för tidigt födda barn och skrikig bebisperiod. Jag har lärt mig att tacksamhet och glädje inte alltid är samma sak, och att tårar och otacksamhet inte heller går att sätta likhetstecken mellan. Ingenting jag tidigare upplev har fått mig att gråta och känna så stark frustration och trötthet som när jag blev mamma. När jag blev mamma fick jag inte bara barn - jag fick ett annat liv, förflyttades till ett annat universum som jag inte var föberedd på. Jag hade bara trott att jag skulle få en bebis i mitt vanliga liv. Man måste liksom lära sig mycket från grunden igen. Det är så mycket känslor, rädslor och kärlek att det är svårt att hantera. Jag tror man mest blir ledsen för att man känner sig otillräcklig, och för att man kan vara ganska ensam ibland. Nu har jag underbara tvååringar som liksom blivit helt vanliga barn - och jag kan njuta av dem och av vårt ganska normala :-) familjeliv precis som jag drömde om förut. Du kommer klara av det bra - men gråt mycket! Då kommer du bli starkare. Att du är tacksam behöver du inte bevisa genom glädje - bara med kärlek. KRAAAM

Annika M (också Norrköpingsbo) sa...

Åh, Jonna, vad många vi är som känner igen oss. Ändå har vi inte upplevt en bråkdel av vad du upplevt under dina graviditeter. Är det då så konstigt att du gråter? Att det är jobbigt och tungt mitt i det fantastiska? När det är det även för oss som inte genomgått det som du gjort?
Så här är det att vara människa, mamma. Det går upp och det går ner och det är pissjobbigt samtidigt som det är sååå himla underbart. Men mitt i alla dessa känslor finns det ett som är säkert: kärleken till det/de barn man har. Den kärleken finns. ALLTID.

Du behöver inte försöka vara lycklig och glad och uppåt och tacksam vareviga sekund. Du FÅR tycka att det är jobbigt att inte få sova, att det gör ont inom dig när lillkillen skriker och du inte kan trösta och så vidare.

Och så är det hormonerna också. Som gör allt så mycket mer än det kanske är. (fast maken min påstår att mina hormoner fortfarande är i omlopp trots att det var nästan tre år sedan jag ammade sist :)).

Igår grät jag också. Kvällen spårade ur och det som skulle blivit mysigt slutade med en arg mamma och två ledsna barn (3 och 5 år). Ibland orkar man inte. Natten innan var jag uppe 5-6 ggr med en treåring som sov oroligt och drömde och var kissnödig och tappade snuttefiltarna och så storebror som sa att det var monster under sängen och så vidare. Så när kvällen kom var mitt tålamod noll. Jag var totalt slutkörd efter en jobbig dag på jobbet och noll sömn (har två parvlar som tyvärr nästan aldrig sovit en hel natt).

Men vet du vad det bästa är: Mina barn vet att livet är fyllt med känslor och att man får vara arg och ledsen också. Att det inte är något farligt när mamma eller pappa är det!!

Skulle kunna skriva en hel bok till dig om min äldste sons första halvår i livet. Så mycket påminner om hur du har det.

Ett råd: Sömn är livsviktigt för dig! Stressa inte med att bli en kaffe latte-mamma eller gå på ÖF. Du hinner tids nog. Efter 3-4 månader var det dessutom som att komma ur en bubbla! Även om mina fortfarande sover ganska dåligt går det inte att jämföra med det första halvåret med första barnet!!!

Du är världens bästa mamma till din Milo Santino. Men någon supermamma behöver du inte försöka vara. Vi är alla mänskliga. Glöm inte det!!!