måndag 4 maj 2009

avgrund

Så trött alltså. Efter att för andra gången på en månad ha kört en sträcka på 35 mil kan jag bara konstatera att jag inte orkar det. Men kommer garanterat göra eller köra en ickefavorit i repris rätt snart igen. Tur man fort glömmer sånt som gör ont. Och ont gör det. Att köra. Värre än att gå. Det är något med mina knän (förutom axlar, nacke, rygg och höfter), något som inte är helt bra efter tvångsvilan och det blir väldigt tydligt efter "lite" bilåkning. Dessutom tär resandet på psyket. Att vara så galet fokuserad som man måste vara bakom ratten medan hormonerna far runt och tuttarna spänner är inte lätt, framförallt inte med lille sonen i baksätet. Men det som inte dödar, stärker och jag är Hulken nu.

4 kommentarer:

Gråa musen sa...

Gå och kolla din kropp hos doktorn så inte det är något som är galet. Kanske behöver du sjukgymnastik. Sonen är underbart vacker. Precis som alla goa små undervervärk. En barnläkare känd från 80-talet (har glömt namnet) sa en gång att det viktigaste man kan ge ett barn är rätten till stolta föräldrar. Man kan bara hålla med. Ha det gått och hoppas att du snart mår bättre. Kramis

Anonym sa...

Tjena Hulken! Jag visste det redan från början när jag ”lärde känna dej” att du är en osedvanligt stark kvinna!
Inte det minsta konstigt att du är trött och inte känns orka köra bil långa sträckor nu. Men övning ger färdighet sägs det, och dina stackars leder o muskler har ju fått en liten chock efter Milos födelse. Först får dom knappt röra sig alls en himla massa dygn, sedan ska dom plötsligt vara med igen och så att säga göra sitt jobb. Det innebär att ibland ska dom gå och röra sig långsamt eller i snabbt, ibland ska dom bara vila, ibland ska dom sitta i olika ställningar och det värsta dom nu kan råka ut för är när dom måste vara i samma ställning en lång period (alltså sitta och köra bil som ett exempel)! Jäklar anamma vad det frestar på. Sen ska dom plötsligt rätas ut igen, böjas och förflytta sig! Knäna tar mest stryk, eftersom dom är mest orörliga när man kör bil. Å så har vi ledbanden, som lätt fastnar i ett låst läge när man inte rört eller rör på sig hela tiden. Och 35 mil är ju ändå 35 mil, med fulla kissblåsor, tuttar som spänner och lille bebisen där bak, förutom all trafik och all uppmärksamhet man måste ha även på den!
Men Jonna, du är ju Hulken som fixar allt detta, även om det känns i både kropp och själ!
Du är en stark kvinna och förebild för många och jag beundrar dej!
Först tänkte jag föreslå att du skulle testa tåget nästa gång (finns det inte direkttåg mellan Gävle och Norrköping?), men sen kom jag nog fram till att det nog katten bättre med bil, för då kan man stanna och rasta, mata, byta blöjor, röra sig som man vill, fika osv.
Se nu till att ni får rå om varandra alla tre och också att du får vila och koppla av efter bilresan och kravla dig upp ur avgrunden!
Kram!!!

Anonym sa...

Inte lite du&din kropp varit med om senaste åren!

Som svårt skadad får man hitta knep för att kunna resa, kanske något att testa?

*ställ in stolen och ratt rätt så att du sitter bra
*använd tempurkudde att sitta på för att minska vibrationer mm
*pausa ofta minst 1 gång per timme eller oftare om det behövs
*kör inte trött

Hoppas att det fungerar bättre nästa gång.

/envis

Anonym sa...

Men det går ju direkt-tåg till Gävle från Norrköping. Det går att resa med tåg ensam trots att man har barn. Min svägerska bor i Skåne o hon reser med två barn både till Sthlm o Norrkp. Bara man planererar o packar smart...

I framtiden kanske vi kan samåka - är oxå från Gävle o antar att jag kommer att vilja resa dit lite oftare när Bus kommit till världen.