Jag är glad över den där bilden på oss, mig och Dante. Glad över alla de bilderna vi har från den där hemska morgonen, då för tre år sedan.
Hade så klart önskat att omständigheterna varit andra och mina ögon lyckliga. Men ändå. Den är fin, den bilden. Stilla, full av kärlek.
Och samtidigt så fruktansvärt hemsk.
Jag minns när hon, en av barnmorskorna, kom in med honom igen. Hon log och jag trodde ett tag att han överlevt. Varför skulle hon annars le? Men sedan sa hon mjukt "jag beklagar" och räckte mig mitt barn som var alldeles för tyst, alldels för litet för att det skulle ha gått bra.
Men jag är glad idag att hon log.
Glad att vården på i alla fall de flesta håll kommit så långt som den ändå gjort och att vi får hålla våra barn som inte får stanna, att vi uppmuntras göra det, hålla om, ta kort, klappa, titta, lukta på. För de är ju våra barn. Fastän alldeles för tysta.
Annat var det förr.
Har fått berättat för mig av så många kvinnor hur deras små bara togs och lades undan som vore de avfall. Hur de av sorg nedbrutna mammorna (och papporna) skickades hem med kalla uppmaningar om att släppa det, inte tänka mer på det utan istället åka hem och skaffa nya barn.
Dessa mammor fick aldrig chansen att sörja, att bearbeta förlusten och det onda ligger därför hos väldigt många fortfarande kvar och puttrar under ytan, alldeles för färsk, alldeles för smärtsam. Ett ont som hade kunnat lindras om bara förlusten då hade tagits på allvar.
Jag är väldigt glad för våra bilder.
För minnet av hur mjuk Dantes hud kändes.
Bilder och minnen som inte gör lika ont längre tack vare att de finns.
Nu ska jag gå och blötpussa Milo, min Milo.
Och snart ska mina fötter få sitt. Jippiee.
9 kommentarer:
Jag känner med dej Jonna, har själv mist ett barn, min ende son. Han orkade inte leva, så han valde att ta sitt eget liv. Hemska tanke. Vad kan han ha brottats med innan han tog detta beslut. Får aldrig något svar.Men jag har ju mina tre flickor i livet, men ändå, det fattas en länk,han min älskade son. Varför......Han finns alltid med mej, men livet måste ju fortsätta hur kämpigt det än är.Jag önskar er alla lycka med er lille son Milo Santino.Njut av varje sekund, småbarnstiden går ju så fort, vips så är dom vuxna.Men varje ålder har ju sin tjusning.KRAMIZAR TILL ER FRÅN MEJ. LILIAN M
Nu är Mamman här igen och skriver!
Bilden på dig och lilla Dante är som jag skrev i det inlägget tillägnat honom, mycket vacker och sorglig bild!
Den går rakt in i hjärtat och får vattennivån i ögonen att stiga, dels pga av att Dante aldrig fick bli men också för din och Marcus kärlek till honom då och nu! Vem kan någonsin glömma sina barn?
Detsamma gäller även Lilla liten som du bär i hjärtat varje dag! Ditt och Marcus stora hjärta där det finns plats för många barn och även dem syskon Milo kommer att få i framtiden. En stor och lycklig familj är vad jag tror och önskar för er!
Bamsekram från Mamman igen!<3
På "det glada sjuttiotalet" genomled mina föräldrar en av sina största sorger då de förlorade sitt första barn i åttonde månaden. Precis som du skriver var det väldigt tabu att prata om det och mamma mår väldigt dåligt av det än idag till och från. Det är viktigt att läka sorgen när den är färsk, vara glada att ni fick hjälp med det. Sänder Dante en tanke och ett grattis i efterskott..
Milo är en underbar liten pojke och någon dag kommer han vara väldigt stolt över sina föräldrar som kämpade så hårt för att få honom!
Känner igen mig i det där du skriver...glad att jag tog kort också..den senaste gången det hände. Har dock lite svårt att titta än, vet ej varför, han är ju så fin, fast så liten. Nyss beställt mina journaler från kvinnokliniken som jag väntar på att få. Känner jag fortfarande har många frågetecken från den tiden som jag behöver gå igenom. Kram
Du skriver och beskriver så vackert det tragiska som hände med Dante. Men med den kärlek Du och Marcus har till varandra har Ni ju nu, förutom Dante och Liten, er underbare lille Milo och förhoppningen och möjligheten att kunna ge honom ytterligare åtminstone något syskon i framtiden.
Både du och Marcus är så fantastiska i ert sätt att låta oss ute i periferin få ta del av era sorger, mödor och också all den glädje ni delar tillsammans. Och jag är glad och stolt över att få ta del av allt detta. Er frispråkighet i det här hedrar er och jag tycker ni är två helt underbara människor. Jag önskar att många kunde och ville ta lärdom av er klokhet och öppenhet!
Som jag skrev igår, jag önskar jag kunde krama dej på riktigt, en riktigt varm bamsekram som innehåller min medkänsla med dej och Marcus. Hoppas du känner den och du får förmedla den till Marcus! Och förstås till lille plutten Milo (som ju snart är 4 månader, om jag räknat helt rätt!) //Maggan
min svärmor förlorade som du vet sin dotter sent i graviditeten och hon tror att det var en flicka eftersom det var vad läkarna sa till henne. hon fick aldrig se henne, känna på henne eller visa henne den kärlek hon kände vilket är så hemskt och bara tänka på. vad skönt att sjukvården har förbättrats lite iallafall
Ja fy kan inte tänka mig att bli behandlad på det sättet. Att man bara ska glömma... Vi tog massor av kort på oss och vår ängel. Idag är dessa bilder en av mina käraste ägodelar.
I allmänhet så möttes jag av sympatiska människor i vården men långt ifrån alla tyvärr. Tror vården kan i sådana här fall kan bli så mycket bättre. Vissa i personalen tex envisades med att kalla vår flicka för foster trots att vi kallade henne för hennes namn. För oss var hon inget foster utan vårt barn...
Ett annat exempel, vi hade blivit lovade av vår läkare att sjukhusfotografen skulle ta fina foton på vår flicka och väl där började en i personalen ifrågasätta detta, vem skulle betala för det osv. En av hennes kommentar var "men kan ni inte ta foton med mobilen istället då". Blev så ledsen, var för mig inte alls samma sak. Hon förstod inte hur viktigt dessa foton var för oss, det var ju det enda vi hade kvar...
Som tur var möttes vi sedan av en annan kvinna som var underbar, hon sa att det skulle hon fixa att det var det sista vi skulle behöva oroa oss för nu. Hon använde vår flickas namn när hon pratade om och med henne. När vår dotter fötts så gratulerade hon till vår fina dotter. Trots all sorg så värmde det i hjärtat för jag hade ju trots allt blivit mamma, fast till en liten ängel.
Jag tänker på kvinnorna förr i tiden som födde hur många barn som helst och när både kvinnor och barn dog som flugor, devalveringen kommer från den tiden, att bita samman för att överleva. Och hur kan dom i u-länderna med enorm barnadödlighet stå ut. En strategi är att bita ihop, vissa tvingas göra det, andra har råd att känna efter. Ibland är det en lyx att få känna efter. Alla lever inte i samma världar, inte ens i Sverige.
Det är bra att de uppmuntrar, trots att man själv kanske inte känner just för tillfället att man vill...
Jag hittade din blogg för första gången nu... Vad glad jag blir att ni äntligen fått eran efterlängtade Milo.
Skicka en kommentar